Elin skulle åka till Mönsterås för att babysimma med daggsmuset och jag tog ledigt, tog min Mats ur skolan och följde med. Jag gick upp lite tidigare och rakade rafset bryskt. Jag har en massa åsikter om rakning och kroppshår, men inte en enda av de åsikterna har med mig att göra. Mitt hår ska jagas på flykten när jag ska gresa i snålt tillskurna tygbitar. Om ni förstår hur jag menar. En nyvässad hyvel, tidsbrist och en skoningslös jakt på förbjudet hår i en stirrig källardusch när klockan är 07:05. Jag tog inga fångar. Varenda förrymt fjun föll under bilan. Sedan slängde jag ner en baddräkt, ett par trosor och två handdukar och körde norrut. Elin och syskonbarn plockades upp och stuvades. Väl framme i simhallen heter det att den är stängd för simskola. Och jag ska inte bli rättshaverist och råma som ett surt nöt, jag tog det ändå ganska bra. Men ett vattenpalats som heter Vattenpalatset och som stänger hela byggnaden för simskola, hur ska man gissa sig till något sådant? "Det står på hemsidan", sa kvinnan i receptionen som tyckte att det var jättejobbigt att neka Kalmar läns sötaste tvååring inträde. Men det hjälps ju inte. För först måste man ju tänka den orimliga tanken "Idag ska jag följa med mitt syskonbarn till babysimmet, jag kanske ska gå in på hemsidan och kolla om de har öppet." Så där stod vi, mammas lilla exalterade gos och en skållad bäver, helt i onödan. "MEN JAG ÄR JU RAKAD! Vad ska jag nu göra med all kal hud?" skrek jag inte. Istället tog jag mina skövlade hudytor, fattade barnets hand och gick till Nelsons café. Han fick en ostfralla, en chokladboll och en päronsmakis. Skickade sms till Jasmina. Att vi hade blivit nekade att komma in. Skrev att han skulle få chokladboll. "Köp tio stycken, jag swishar", grät hon tillbaka. För det är något med att det här fejset inte fick halka omkring därinne. Jag gillar egentligen inte sött, mest sallad och så, men semlor är spännande i sin konstruktion och gör sig bra på bild. Bakom vårt lilla bord satt en tant i övre 86-årsåldern och var söt. Jag frågade om jag skulle fylla på hennes kaffe men hon sa att hon hade specialkaffe och jag är så arg på mig själv att jag inte frågade hur hon menade. Tanten lämnade caféet före oss och gav sig ut i det varma februarirusket. Så snart chokladbollen var sönderslickad ville mitt lilla barn lämna lokalen. Vi tog samma väg tillbaka eftersom även om det är mysigt att se nya vyer så är det ännu bättre att hitta rätt och inte börja gråta på en småländsk bakgata och tvinga ringa på hos en farbror som inte öppnar eftersom han tror att alla är åldringsrånare. I höjd med Systembolaget strålar vi samman med tanten med specialkaffet. Hej igen, sa vi, sen följdes vi åt en bit på vägen och pratade om att tvååringar är söta. Plötsligt vände hon upp sitt ansikte mot mig och sa "Du är så himla lik ... " Hon kommer säga kronprinsessan Victoria, så typiskt tanter, tänker jag. " ... Malin Wollin" Söta tanten som läser mig! Jag vill servera henne specialkaffe i en vacker båge från exklusiv silverkanna och bjuda henne hembakta semlor. Sen väntade vi på vågiga bänken på att Elin och dagget skulle torka sig i alla vecken och komma ut. Jag förstår inte hur han kan se så oförfördelad ut.
