När Må bra frågade kvinnor om de duger fick de svaret att nio av tio inte gör det. De här siffrorna väcker olika tankar hos olika människor. En vän till mig utbrast "Så en av tio tycker att de duger? Vad är det för sjuka individer?" Det är ju också ett sätt att se på saken. För mig handlar allt om grund-duget. Att duga i grunden. För då kan man ha dagar när man tycker att man är mindre värd än en återanvänd portionssnus som kastats mot en offentlig toalettvägg. Jag har mina värdelösa dagar. Men även de dagar då jag känner mig ful, fel, lat, slö, osympatisk och malplacerad i min egen bostad så känner jag att jag duger som människa och person. Jag vet att jag är värd, även de dagar då jag är värdelös. Jag vet inte riktigt var den där känslan kommer ifrån, åldern kanske. Kanske orkar man bara hacka på sig själv ett visst antal år, sedan kommer man tillbaka, svingande. Tänk om femtonåringen kunde känna femtioåringens självvärde. Och tänk om alla år däremellan kunde vara tillåtande år eftersom det är då vi ska göra som bäst ifrån oss på våra jobb, bygga upp våra hem och fostra barn som sedan ska känna att de duger. Känner ni tyngden av det? Att vi inte bara ska känna att vi själva duger, vi ska lära nya människor att de duger? Forma deras sinnen så att de tycker om sig själva och känner att de gör nog för att ha rätt att finnas till. Ibland, just nu idag faktiskt, vill jag bara simma rakt ut till mitten av havet och hitta en outforskad ö med en hängmatta och jordgubbar. Det näst bästa är väl att gå ner i tvättstugan och ta ett par djupa andetag. Mental bild: en äng och en solnedgång. * Man måste inte vara tillräckligt bra, det viktiga är att man känner sig tillräckligt bra. Och att man förstår skillnaden. Vad ger ni mig för den väggbrodyren? HÄR finns min text i ämnet Och HÄR kan man köpa en t-shirt där hälften av vinsten går till Tjejzonen, Sveriges största stödorganisation för tjejer.
