Hurra för den älskade ettåringen! Det går fortare för varje barn, så säger man. Och det är inte sant, för en sekund var en sekund 2002 precis som nu. Men det var ju alldeles nyss som jag kom på att jag ville ha honom. Och vips så går han omkring på våra golv, med sina favoritsaker plasttallriken, bollen och storebrors plusplus. Han vill alltid in till äldsta systerns rum på morgnarna när hon sitter och sminkar sig. Hennes dörr kan inte stängas och det är hans smala lycka och hennes feta olycka. Han sover i sin egen säng men vaknar någon gång per natt med ett ganska fult skrik rakt ut i luften. Med lite napp och lite buff så somnar han om. Och klockan sju och någonting ställer han sig upp i sängen och vill starta dagen med minst 300 milliliter välling i soffhörnet. Han vill gå till utomhuset, han vill bada, han vill borsta tänderna. Han blir ledsen när man går och jätteglad när man kommer hem. Han har åtta tänder och tusen miner. Dagen innan han fyllde ett år trängde han sig igenom spaljén till trappan och satt på översta trappsteget när Joachim hittade honom. Men det försöker jag att inte tänka på så mycket. Nu önskar jag bara att han fortsätter att bli stor och tjock och underbar. Men framförallt tjock, så att vi slipper klä spaljén i hönsnät. Vi har fortfarande inte ordnat med ny trappa efter dräneringen. Om detta har vissa i släkten tjatat fler gånger än Gosse har miner. På det sättet blir man inte direkt mer sugen på att köpa trappa. Överväger vallgrav. Det plingar på dörren och där står löst folk man känner. Sjunger gör de också. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Och där är ju han! Sen började han gråta för att han inte fick vara hos morfar. Och det går inte för sig att man gråter på sin egen födelsedagsfest, så morfar fick hjälpa till med dörren. När det inte är ens födelesdag men man vill stå i öppningen och spela andre- och tredjefiol. Det ständiga fejspillet. Hans outfit ser varm ut, men det är tunn och mjuk bomull. Dessutom spelar det ingen roll eftersom det är så höstigt och fint. Fejspillet.
