Den lilla dippen. Har jag nu. Kanske befinner jag mig här varje gång jag är sju månader bort från förlossningen. Om jag hade ett minne skulle jag veta. Min syster och jag har en metod som vi alltid använder när vi ska beskriva apatin. Och den lyder: Jag skulle inte ens vilja åka till en öde ö med Brad Pitt. Då är det illa, när man inte ens kan tänka sig detta. Vilket gammalt tänk. Vilket trögt tänk. Brad Pitt verkar ju helt pajig. Jag behöver stadigt. Och en öde ö? Utan toalett alltså? HAHA! Jag vill ha badrum. Dusch i taket, stor som en tallrik, blanka handfat, vita frasiga handdukar. Öde ö, med vilda ormar, håriga spindlar och i havet finns det hajar så man kan inte ens bada. Jag vill ha tillgång! Affärer. Caféer. Kunna köpa caffè americano och slå mig ner på ett torg. Min "Brad Pitt på en öde ö" är att tänka: "Städa huset och göra fint överallt, ostört." Men just nu vill jag inte ens det. Jag känner inte ens för att riva ut garderober. Livets essens, älskar mitt rens. Så vad ska jag göra åt den tomma känslan (som jag SVÄR har med Gosse att göra. Sabla kvinnohormonsbryderi)? Vad gör ni åt detta? Svartvitt foto för att illustrera långblickskänslan. Men just här var jag väldigt glad eftersom jag fikade med mina stora tjejer medan de berättade om vilka böcker de läser just nu. Stora tjejen berättade hela handlingen i en trilogi, bok för bok, lilla tjejen berättade att hon läser sex böcker samtidigt, varav en är "Det". (Att ens barn läser är förresten bättre än Brad Pitt, Ryan Gosling och Ben i "Felicity" i en uppvärmd pool på en öde ö utan hajar men med caffè armericano och P1.)
