Jag skriver fortfarande till Niall Horan. Jobbtexter alltså, jag sitter inte och mejlar en popartist. När jag slutar skriva så slutar jag lyssna, han är min inspiration. Det är ju inte klokt när man tänker på det. Eller så är det alla andra som har fel, de som inte lyssnar på Niall. Framförallt är det väldigt fel att Slow hands har flest lyssningar, 600 miljoner, medan Too much to ask, hans finaste, världens finaste, bara har 348 miljoner. Och då är ändå 148 miljoner av de lyssningarna mina. Det är så jobbigt när folk inte förstår. Jag tycker att ni ska lyssna på Too much to ask nu, medan ni fortsätter läsa. Här är min tio i topp Niall Horan: Too much to ask This town Put a little love on me Black and white Nice to meet ya Flicker Seeing blind Slow hands Paper houses You and me Och om ni inte vet att allt detta är ett sätt att locka fram nya pannvener ur Jaminas panna så har ni inte varit med länge. Jag försöker skriva text till morgondagen. Funderade på att hoppa på Gardell/Amanda Lind-grejen, men jag verkar inte bry mig tillräckligt. Synd, men asch. Yngsta barnet tittar på Barbapappa. Det finns fyrtiofem avsnitt och han ser dem fyrtiofem gånger per dag. Jag kan inte räkna ut vad fyrtiofem gånger fyrtiofem är i huvudet, hade sommarlovet varit kortare så kanske. Jasmina och jag köpte varsin topp på MQ för en vecka sedan. Alla som har sett toppen tycker att den är ful till väldigt ful. Jag tycker att de har fel till väldigt fel. När vi stod i provhytten så räknade jag ut tjugo procent på reapriset så snabbt att Jasmina, som är ett mattegeni, blev imponerad. Varmt i hela kroppen kändes det då. Senare på kvällen kom vi in på ämnet igen, och då sa hon något om människor som inte kan svara på hur man skriver hundra procent i decimaler. "Ja, precis", ljög jag och den varma känslan avtog och blev en ledsen on the rocks i en drink som ingen vill smaka. Jag tänkte att 100 procent i decimaler borde vara 1,0, eller bara 1. Men jag visste inte och jag var så rädd att Jasmina skulle syna mig och så skulle min rabatträknande finess i hytten inte vara värt ens en procent med decimaler. Jag har googlat nu, och jag tror att jag eventuellt hade rätt. Men procent och decimaler och jävelskap är åttans matte och vid det laget hade jag slutat lyssnat och gått vidare till rökrutan där jag gjorde rökringar och sa Ja precis om helt andra saker. Det är så mycket i Barbapappa som är orimligt att man hänger upp sig på de minst orimliga detaljerna. Någon förvandlar sig till en bil eller blir kär i en bacill i ett mikroskop och ändå sitter man och tänker: Varför säger de "Kära vän" till sina syskon? Det är ju jättekonstigt. Igår såg vi Invisable man på grund av inget mer Morden i Midsomer. Joachims Morden i Midsomer-panik. "Joachim, du vet väl vilken dag det är idag?" "Fan, är det tisdag?" Ett avsnitt skulle kunna handla om en man som mördar sin kvinna för att hon vill titta på Morden i Midsomer. Morden i Midsomer är så töntigt och löjligt och dåligt och absurt att det blir bra. Det är något med känslan. Känslan som ska täcka upp för det faktum att han som "löser brotten" verkar ha svårt med att förvandla procent till decimaler, om ni förstår hur jag menar. I ett avsnitt handlade det om folk som flög flygplan och om då hände det sig att en man blev mördad genom att bli jagad av ett flygplan på en äng. Han fick hjulet i huvudet VARFÖR LÄGGER HAN SIG INTE BARA NER PÅ MARKEN? tänkte vi och ville byta kanal men lät bli eftersom kvinnan i vårt förhållande tycker att det är något med känslan. Senare får Barnaby resultatet från gummit på hjulet på planet. "Hjulet kom inte från det aktuella flygfältet", säger någon. "Så hjulet kom från ett annat flygfält ", säger Barnaby. Ja, dumfan. Förlåt, vi ses nästa vecka. Men det gör vi inte. I våra fula toppar som är snygga. Fan Helge, tänk på procenten.
