Tio månader sedan jag såg henne komma ut i världen, som genast blev en roligare plats. Vad kan vi mer prata om? Kanske tillexempel min favoritblus som jag köpt i Labels we love-gruppen på Facebook. Blir nu inte alltför upprörda över att Jasmina har skavda dörrar, de är alltid intryckta i väggen. Men ju mer jag tänker på det så andas skavet väldigt mycket sekelskifte i Köpenhamn. I måndags ramlade han. Han ramlade som vilken tvååring som helst, det vill säga på bar backe, inga hinder, ingen anledning, bara snubbel rakt fram. Han brukar aldrig gråta när han ramlar, är väldigt stoisk och obrydd, men nu grät han aj-gråt. Jag hade ingen napp med mig så gråten gick inte över förrän jag visade dinosaurieklipp på Youtube. När vi kom hem kunde han inte stödja på foten. Jasmina undrade om hon skulle komma och passa barnen medan jag åkte till akuten. Men jag stod emot, det är bara en stukning. Men hur vet man? Jag tog bilder på en fot i taget, med blixt för extra tydlighet. Sedan satt jag och betraktade bilderna, zoomade in och försökte se skiftningar och utbuktningnar och nyanser. Höll bilderna ifrån mig och försökte se fötterna som helheter och det enda jag kom fram till var detta: Hur ser man skillnad på en fot? Det enda som egentligen hände var att den vänstra foten möjligen såg större ut än den skadade. Så frågan är nu om man kan svullna inåt och om det är ännu mer livsfarligt. Kan en stukning implodera? Och framförallt: kan han ändå gå till förskolan dagen efter? Morgonen efter vaknade han med en bättre högerfot och vad jag skulle vilja kalla en estetisk haltning. Det vill säga ej i behov av medicinska åtgärder men ändå väldigt söt. Och på tal om medicinska åtgärder, läs gärna veckans kolumn om det tråkigaste som finns, HÄR är texten. Tidigare i veckan fick jag förtroendet att skriva om ett annat ämne. Jag länkar okommenterat till den här
