Julens traditioner är Joachims departement. Det vet alla som vet saker om mig. Att julen är min blinda hala fläck som jag halkar in på fem i halv tre och sätter mig framför Kalle Anka. Men. Jag tror att jag har startat en ny tradition. Och det är PIXIKALENDERN! Ikväll åkte jag till Maxi för att köpa den spännande restlistan som innehöll kaffefilter, mjöl, tvättmedel, mandlar, marmelad och grönsaksbuljong. Och plötsligt hängde de bara där. Alla kalendrar! Jag fick syn på den ljuvligt underbart fantastiska Pixikalendern som stack ut med all sin mysighet, och jag ska inte säga att jag blev upphetsad, men det blev jag! Jag tittar närmare, och liksom, vad heter den? Astrids bibliotek. ASTRIDS BIBLIOTEK. Den hade lika gärna kunnat heta "Malin Wollin, kom och köp". Jag lade högtidligt ner kalendern i korgen, jag anade att det var en ny tradition som hade fötts. För jag menar, jag köpte ju Pixikalendern förra året också. Jag startar något nytt, något som barnen ska minnas och berätta för sina barn. Jag räknar med ingenting mindre än detta. Framme vid kassan kan jag inte hålla mig. "Visst är den ljuvlig, jamen titta på den!" säger jag till den väldigt unga tjejen i kassan och beter mig som om jag har gjort den själv. "Ja! Jag blev så nostalgisk när jag såg dig lägga upp den på bandet. Min mormor köpte alltid en pixibok till mig när jag följde med och handlade. Ibland fick jag två" Om detta hade varit ett sms så skulle en gråtemoji sitta fint här. Vi pratade en stund om pixiböcker man minns och kalendern och barn och bokläsning. Jag tänker att hon tycker att jag är en väldigt bra mamma som köper 24 böcker att läsa och älska och minnas. Nu sitter jag i soffan och försöker lugna ner mig. För jag vet ju att mina två yngsta barn inte kommer bli lika exalterade som jag. För sådan är den bistra verkligheten när det kommer till traditioner. Att man måste bli gammal och springa läck i ögonen över saker från ens barndom. Jag kan inte förvänta mig att de ska bli gråtmilda när de är mitt uppe i barndomens minnesverkstad. Jag måste bida min tid. Jag måste vänta. Men om tjugo år eller så. Då ska de ge mig kärlek för det där med Pixikalendern. Å ena sidan! Å andra sidan!
