Stämmer det att vi har femtio dagar sommarlov framför oss? Femtio gånger tjugofyra timmar av umgänge, söta saker barnen säger, härliga måltider, sandfria filtar vid stranden, kärlek och vänskap och respekt. Jag kan inbilla mig, men jag kan svära på att vi redan är latent sura på varandra. Idag började vi tjafsa om en spellista. Ett barn och jag. Alla dinosaurier måste få vara med och titta på dinosaurieklipp på youtube. Man blinkar. Och när man öppnar ögonen igen så ser tvätthögen ut så här. Joachim la ut den i köket så vi verkligen inte skulle kunna ignorera den. Jag tog en bild och gjorde den svartvit. Dagens insats. Joachim plockade fram en legoförpackning som sjuåringen fått i julklapp. Till och med son av söthet fick vara med. Nu går tvååringen och pillar förföriskt. Rätt som det är så hör man hur en liten bit ramlar ner på golvet. Då kan man se, liksom på nacken, hur han stålsätter sig inför tillsägelsen. Och då kan man ju inte säga till. Man är väl inget monster. När legobygget var klart tog vi med oss de barn som inte har inflytande över sin vardag och åkte till Solhöjdens handelsträdgård. Söt bild innan han rymde in i ett annat växthus och kröp in under plantorna. Hade jag inte varit snabb runt hörnet så hade jag inte sett hans lilla fot försvinna in under bänken, och då hade vi aldrig hittat honom. Han hade fått växa upp i ett växthus. I övrigt var det något slags rekord i hur liten stunden utan gnäll var från sjuåringen. Det är det kortaste tålamodet som ett barn någonsin uppbringat. Tålamordet, så kändes det. Jag var tvungen att berätta i minuter hur lång tid det var kvar tills vi skulle åka hem och då omsatte han genast det i sekunder och suckade åt längden. Så glad han blev sen när vi berättade att vi skulle åka vidare till en annan handelsträdgård. Ljuden av uppgivelse. Men då tröttnade mamman, och sa som hon alltid säger: "Gnäll du, men ju mer du gnäller, ju fler timmar skärmfritt blir det när vi kommer hem." Man kunde höra pelargonerna spira. På vägen hem släppte Joachim av mig vid Willys och sen gick jag hem. I svarta hängselbyxor med kvällssolen som brände min baksida snabbare till målet. Till middag gjorde Joachim pizza, alla fick välja fyllning. De krossade tomaterna var slut så jag gjorde tomatsås på mosade färska tomater och stora mängder puré. Mycket gott blev det, men ingen blev mätt. Eftersom det inte räcker med en ugn när man är sju personer. Kvällen avslutades med vitt blåregn och bokharabinda som ska skydda våra cyklar från världen. Hur kan något heta bokharabinda? Det förstår inte jag. Varför heter det inte Bockarebindare eftersom det är vad alla säger. Folkmun ska vara folklag, tycker jag. Nu är klockan ett, vad håller jag på med?
