På fredagen cyklade jag mig från Joachims jobb ner till hamnen, för att gå på Byteaterns nyinvigning. Ensam var jag, eftersom trodde att jag hade frågat någon. Men det hade jag inte. Något annat jag hade glömt var att be någon hämta det yngsta barnet på förskolan. Så där satt jag, på en avsides soffa alldeles intill minglet, redo att gå in och bänka mig framför en föreställning, när jag kom på att jag hade ett femte barn. Shitshitshitshitshitshitshit. Och så vidare. Så jag fick ta den höga stöveln före den andra ut ur lokalen, hoja till fritids i stan, pakethållare-leda sexåringen till Joachims jobb, byta till bil och köra till förskolan, förlåtförlåt!, hämta frallan, åka hem, stirra in i väggen. För det blir ju så. Efter stirret med att glömma, åka runt och håva upp ungar så kommer stirret. Tom och urblåst och uppklädd och ingenstans att gå sitter man där och ser rakt igenom huset och ut i evigheten. Men det var ju ändå fredag. Så vi lagade tacos till barnen, vietnamesiskt till oss och såg något på teve som jag har glömt. Vad jag sällan till aldrig lär glömma är Line of Duty, som vi såg på en ovärdig datorskärm igår. Ikväll sänds sista delen, som är extra lång. Sen är det nog slut på tidernas bästa engelska deckare sedan I mördarens spår. Kappa från sextiotalet, den som jag trodde var gammelfaster Karins. Men tydligen hade jag köpt den på Tradera, gett bort den till Elin och sedan hittat den på Skaftnäs, "Åh så snygg!"och under tiden skapat fejk news om att Karin bar kappan när hon var i min ålder. Jag tycker gott att vi kan fortsätta med den charaden. Svart klänning från Arket, köpt begagnad, gammal väska från Lindex och gamla stövlar från Blankens.
