Och jag tänker inte dela med mig av något fantastiskt recept som jag "kommit på själv men egentligen snott från någon annan". För detta var bara någon random googling samt "kasta ihop ingredienserna medan jag tömmer diskmaskinen". Alla sjunger banankakans lov och jag förstår inte riktigt varför. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det förstås utmärkt, man kastar inte de bruna klasarna utan kör ner dem i en smörad och bröad form och äter upp det värsta som finns (övermogen frukt) eftersom man dränkt den i strö- och vaniljsocker. Bilden är ju väldigt fin och så, men jag tror att man måste ha passion när man bakar. Man måsta feel the feelings. Och man måste nog göra till sig lite. Köpa special. Mandelmjöl, nötter, dadelstoft. Anstränga sig (min absolut sämsta gren). Det måste till mer. För som bild betraktad var kakan mycket fin. Men den smakade ju mest ... banan. Och vem vill ha banan till lördagskaffet? Ingen i familjen tyckte för övrigt att den var särskilt smaskig. Nioåringen åt upp en bit, sa "Den här var faktiskt inte god", och tog sedan en bit till. Älskar när barn beter sig trög. Så på det sättet var kakbaket inte helt ovärt.
