Och då menar jag inte gå i terapi och ta itu med sin barndom och varför man "väljer fel karlar" och sådana saker. Men att jobba med sig själv. Jobba hemma, ensam. I soffan. Utan någon kollegor. Utan chef (för antingen är de i Stockholm eller så är det jag). Bara jag och soffan och datorn, och var fjärde år en bebis som går runt och suger på laddarsladdar. Ensamt och tråkigt och enahanda. Jag är så avundsjuk på alla andra. Deras vanliga jobb som har möten, diskussioner, konferenser, fortbildning (varför heter det ens så?), kick off:er och luncher. Och här sitter jag med drömjobbet som alla vill ha. Gråt ihjäl er. Och så blir klockan tolv och jag måste fixa lunch. JAG VILL INTE. I torsdags bestämde jag mig för att lagandet av lunchen bara fick ta fem minuter. Det blev sallad med tomat, purjolök, isbergssallad, mozzarella och riven parmesan. En liter olivolja, salt, peppar och citron. Men det blir man väl inte mätt på? Nej, så då tar man en glass till efterrätt. I onsdags åt jag lunch med min revisor och min redovisningsassistent. Det är alltid årets trevligaste utskällning. Jag lovar att skärpa till mig och sedan äter vi god mat. Fick fantastisk vegetarisk biff på Kött och bar (byt namn) "Åh gode Gud så gott det här var! Jag brukar ju bara steka ett ägg och lägga på en macka till lunch" De båda männen försökte göra miner av igenkänning, men de vet ingenting. De äter alltid lunch ute. Sen åkte jag hem till skrivsoffan, som har ett hål där jag suttit i tio år. Förändring är härligt. Har jag hört. Fem minuter i köket, fem minuter att äta upp framför Netflix. Ensam.
