I tisdags kväll, efter klockan 21, debatterade Anders Tegnell och Lena Einhorn epidemihanteringen i allmänhet och bedömningen av "smitta utan symptom"-problematiken i synnerhet. Ingen kan stå så avslappnat framåtlutad som Anders gör mot det där studiobordet. Och medan hans namne, Aktuelltankaret Anders Holmberg bollade vidare Lena Einhorns synpunkter var Tegnell, som vanligt, den dröm vi drömmer varje morgon när vi vaknar. Vi måste alla gjort något mycket gott i våra tidigare liv för att förtjäna detta sans som inte försvinner någonstans. Gång på gång, dessa andra forskare som ska ge sig på Tegnell, ibland utan att man förstår varför eller vad motsättningen består i. Är det som med politiken, att i en hälsosam demokrati måste det finnas en opposition? Jag vill inte höra. Varför ska en myndighet utmanas? Modigt att de försöker, absolut, har man kunskap i ämnet och anser att Tegnell, hans chef och hans medarbetare angriper problemet på fel sätt så ska synpunkterna få framföras. Jag är bara så oerhört osugen på att lyssna. Knappt har Lena Einhorn myggat av sig innan det är dags för nästa anfall. En forskare säger i Aftonbladet att Tegnell "borde avgå." Avgå. Han ska fortgå. Och begå. Han ska begå presskonferenser och enskilda intervjuer och studioutfrågningar. Han ska svara på den där fantastiska myndighetsengelskan som låter som när någons pappa född på fyrtiotalet pratar engelska men som blandas med ord som bara 0,1 procent av befolkningen kan översätta under press. Sen ska han läsa WHO-rapporter, tyda dödstal och sedan ska han gå och lägga sig, sova fem friska timmar, gå upp med tidningsbudet och ge sig ut i det vita aprilljuset in all his state. Måtte han känna stödet i tröjryggen. Det blir onsdag morgon och klockan är 07:20 där jag bor. Anders Tegnell är gäst i P1 Morgon. Anders Tegnell sover inte. HÄR finns veckans kolumn. (Som består av ytterligare cirka 2 600 tecken om Anders.) * Och här finns text om Adam
