Eftersom det hade gått sjuttiotvå timmar sedan någon "gjorde något" så vågade jag mig på att lämna barnen på förskolan i morse. En timme senare blev en i familjen dålig. Så jag hastade tillbaka till förskolan och plockade hem gossarna igen. Men åh, som det var värt det att ta pulkan i morse. Skaren skrek under plasten, det var alldeles för tungt och alldeles för lite snö* (*is med grus i). Men så uppskattat. Helt glada och tacksamma. Jag hade kunnat dra dem till andra sidan jorden. Igår kväll åkte vi pulka i en timme. Bara vi tre, bara kul. Tänk så lätt det kan vara att vara förälder ändå, de bråkar inte om vem som ska ha vilket åkdon. Hann jag tänka i minut femtiosju. Sen började de bråka om vem som skulle ha vilket åkdon. Sen började de bråka om vem som skulle dras hem. Men jag ångrar ingenting, allt är alltid värt det. De där minuterna av samförstånd och körglädje. Skojet. Så här är livet dessa veckor av instängdhet och sjukdom i januari. Allt vi äger är smutsigt. På golvet ligger det drivor av müsli. Men det är inte müsli. En del vill inte äta något, andra vill äta hela tiden. Ingen vill äta samma. Ingen vill äta samtidigt. Så ikväll tog jag med mig sexåringen och köpte färdigmat på Ica. Alla fick varsin rätt. En valde tortellini med soltorkad tomat. En valde vesuvio. En valde mozzarellapizza. En valde pasta. En valde chili cheese någonting. Och en valde pannkakor. Färdiga pannkakor. För första gången under mina sexton mammaår. Dubbel omgång magsjuka fick ner mig på knä. Som flickan sa.
