Nu är vi på väg hem från våra svettiga dygn i Stockholm. Jag ska skriva om gårdagens dramatik senare, men först, min tågvagn. Vi delar vagn fyra med tjugo danska ungdomar, jag gissar fjorton-femton år. De verkar ha varit på något slags hajkläger eftersom de har stora ryggsäckar med rep på, samt en stor genomskinlig säck med horn(?) i. Alltså horn utan tillhörande djur på. Men om vi bortser från detta, eller snarare: utgår ifrån att de hittat tappade horn på marken, så har jag mycket glädje av denna unga samling människor. Hur de pratar, spelar kort, öppnar kakförpackningar och gör sig hemmastadda. Jag älskar hur ungdomar så självklart kan ta över en yta och göra den till sin (göra den stökig och i förlängning äcklig). Tids nog ska de bli vuxna och hålla ordning, men just nu är livet stök. Och så var det flätorna. Nästan alla tjejer har haft praktiska småflätor längs huvudet under veckan. Smart. Men nu ska de bort. De står samlade runt varandra, en i taget, och reder ut håret. Sedan skrattar de åt sina penntrollsfluff och tar bilder. Det flyger långa lockiga hårstrån som lägger sig över Gosses huvud. Det är så fint. Tonårstjejer ger mig så mycket glädje. Men nu kom de tillbaka från bistron och lät SÅHÄR så att Gosse vaknade. Så nu hoppas jag att deras hår ramlar av.
