Som en överkelad katt känner jag mig. Det är för bra, för mysigt. Grillad majs klockan 19, barnen springer runt på hömattan, sparkar boll, tjatar lite om skärmar ("EH NEJ"), man behöver ingen jumper, det är knappt några mygg. Tur att det är svinjobbigt att ha barn så att man hela tiden håller sig på jorden. Ej svinjobbig unge eftersom hon inte är mitt ansvar. Bara svinsöt. Och som reklam för utelek och uppfinningsrikedom är hon. Malins Moms. Ej svinjobbig unge heller. Det finns inga svinjobbiga ungar, bara mindre bra situationer att vara förälder i. Ej svinjobbigt grönt plank och ej svinjobbig tonåring. För om henne tänker jag hela tiden: hur var jag själv i den åldern? Och sedan tackar jag Gud trots att jag inte är troende. Någon frågade på Instagram om jag hade bh under den röda klänningen. Det hade jag inte. OCH DET HADE INTE JASMINA HELLER. Under sina kläder alltså, jobbigt det där med syftning. Jag älskar män i randiga toppar. Har köpt fler än jag kan räkna till Joachim genom åren. Mårtens är extra fin på grund av ovanlig färg. Fem plus. En gång när jag var fjorton år såg jag en söt kille på högstadiediscots dansgolv. Han bjöd upp och vi dansade en tryckare. Han hade en lusetröja och doftade mysk. Jag hade aldrig träffat en kille som gick på disco i sticketröja och doftade som han. Men ut i natten försvann han och jag vågade inte leta. Jag må ha rökt och supit och skolkat och ätstört mig och hållit på. Men när jag blev kär så blev jag det uteslutande i killar som var snälla och smarta och bra. Att jag sedan aldrig vågade bli ihop med någon, det är en annan sak. Men ändå, diplom till mig som visste att uppskatta snällisarna. Varför skrev jag detta nu? Därför att när jag ser bilder på Joachim i hans sandaler (min morfar hade likadana) så tänker jag på lusekoftan och tänker att det var Joachim som jag hittade åtta år senare. Nu låter jag imaginära fioler ackompanjera tårarna som rinner längs era kinder. Lyckliga och inramade av grönska. Sådan är vår relation. Förutom när jag stör ihjäl mig sjuhundra gånger per dag. Jag tog med mig choklad som skulle vara till de vuxna. Men det räcker ju med att det kommer en unge som säger "Jag tror att jag gillar den chokladen", sedan är det kört, allt är över, chokladen är slut. Loa kan gå nu, som en himla flanör. Gosse ser på och förundras. Denna bild är photshopad eftersom jag hade tagit för mycket highlighter och såg ut som en idiot. Dottern borde sminka mig i fortsättningen, jag har alltid för bråttom. Och vad händer med smink och koka spaghetti när man har bråttom? Man tar mer. Tid med Ada är Ada-tid!
