Jag har varit i Stockholm i två dagar och fotograferats för Måbra. För ändamålet behövdes en jeansskjorta och jag gick in till Arket för att plocka ut ett stiligt exemplar. För är det stilig man vill vara, och minimalistisk och sval och cool och djävulskt diskret snygg, då är det dit man ska gå. Jag har tidigare bara besökt deras hemsida och heller aldrig köpt något. Men nu tog jag mig hela vägen till den fysiska butiken. Fem minuter hade jag på mig eftersom jag visste att faster Birgitta försökte föra in orange puré i Gosses mun före 16-sövning. Ingen stress är så påtaglig som den man upplever när man vet att någon som inte är van vid bebisar försöker genomföra matning samt eftermiddagsnattning av elvamånders. Inne på Arket blev jag Pretty Woman när hon stövlar in med sitt tuggummi på finhotellet (vadå "stop fidgeting" förresten. Sluta köpa sex, äckelgubbe med ful silverkostym) Jag bara gapade och tänkte holy shit och allt möjligt annat. Jag tänkte för mig själv "Det är inte konstigt att folk skiter i miljön när det finns så mycket snyggt." Jag ryckte åt mig en jeansskjorta och småsprang till kassan för att inte exponeras för allt jag inte ska köpa. Av flera anledningar. Problemet med att köpa kläder är inte bara miljön. Problemet är den psykologiska mindfuck som alltid inträffar i en butik med mycket snyggt. Jag inbillar mig att livet ska bli lika bra som kläderna är snygga. "Om jag köper den här skjortan så kommer jag för det första kunna ha den i säkert femton år, den är verkligen ett säkert kort. Men framförallt, mitt liv kommer bli så mycket enklare, för jag kan liksom ha den till allt" Inget plagg har någonsin gjort mitt liv enklare. Kanske en och annan amnings-bh, men nu pratar vi blusar, kjolar, klänningar, och framförallt: kappan. Hur många kappor har inte varit "den vackraste kappan jag någonsin sett" och sen inte ens använts. För hur vågar jag använda den vackraste kappan, något kan ju hända med den. Allt detta vet jag innerst inne. Jag har vetat det sedan jag var tolv år och köpte min första billiga topp på HM's Impuls. Ändå händer det något med mig varje gång jag kliver in i en prydlig butik med det senaste modet. Och prydligare än Arket blir det inte. Arket, vad är det ens för märkligt namn? Som att det är meningen att jag ska tänka, ny höst, ett nytt ark, ny garderob. Mig lurar de inte. Fast det gör de. Men inte den här gången. För jag sprang och jag blundade och jag tänkte på planeten och jag tänkte på Gosse (både hans kritiska sövning och hans barnbarn) Framme vid kassan stod en tjej och pratade med en kille om ett långt kvitto som hade blivit fel. I kassan intill stod en tjej med ryggen vänd mot mig. "Ursäkta, kan du hjälpa mig?" frågade jag. "Jag ska hämta min kollega", sa hon. Efter en stund kom en trevlig tjej till kassan. "Är kläderna här normala i storleken?" frågade jag. "Yes, I would say so", svarar tjejen som kommer från Australien(?) Och jag undrar, är detta ett anställningskrav från Arket (och för all del &other stories)? Ska man komma från ett engelsktalande land och sedan förstå svenska perfekt men vägra tala det själv? Är det för att det är coolare? För det är det inte. Det är bara jätte jättelöjligt. Alltså verkligen svintöntigt. För som kund känner man sig nämligen lite dum. Man tänker genast, mot all logik: så dumt att jag inte förstod att hon inte pratar svenska. Om hon hade sagt "I'm sorry, I don't speak swedish" så hade det varit en sak. Då hade jag kunnat säga "Oh, aj understand, is dis shört tro to sajs?" Är det meningen att jag ska fortsätta prata svenska eller ska jag justera och börja prata engelska? Båda alternativen känns så fåniga. Varför ska vi prata engelska när hon förstår svenska? Och varför ska jag prata svenska när hon svarar på engelska? Jag antar att det är någon internationell grej, man vill vara en världsbutik som andas New York eller London eller Tokyo. Man ska glömma att man är i Stockholm och tänka att det lika gärna kan vara Manhattan. Men det funkar inte, Arket. Det enda som händer är att vi bönder, som redan känner oss bonniga när vi är i Stockholm, känner oss ännu bonnigare för att vi inte förstår att i storstan pratar man engelska. Rubriken är förresten ett citat från den fantastiska Pija Lindenbaums bok "Doris drar". "Då kommer Eivor och Senap. Jag låtsas att det är några från Kina. – Hej Doris, säger Eivor. Har du en för liten sjömanskostym idag? Men hon pratar ju kinesiska, så det fattar väl inte jag. – Godnajt, godnajt, säger jag bara och går förbi" Så ska jag säga nästa gång jag handlar på Arket. Godnajt godnajt. * Hur som helst. Nedan ser ni två kostymer som kan få vem som helst att tro att livet ska bli enklare. Från Arket. Förlåt, from Arket. Från Hope. Alltså, titta på strukturen och dåna. Helt otroligt snyggt. Men köp inte, det är en fälla! Ditt liv kommer inte bli lika härligt som kläderna är snygga.
