Jag stod i ett provrum för ett par veckor sedan. Det var Åhléns citys stora längst in. Stor som en etta på Södermalm men inte lika mycket pastellväggar med koboltblå lampa och ironiska plastmöbler. Som man håller på därinne. Svassar, dansar, åmar sig, går nära spegeln, går långt ifrån spegeln, långsamt förföriskt närmar man sig, vem är den självsäkra kvinnan som vickar sin höft, jag blir blyg!I provrummet provade jag en ganska vågad klänning från Gestuz. Vågad eftersom den bjöd väldigt mycket rygg (älskar), vågad eftersom den bjöd väldigt mycket bröstvårta (jag har sett dem, jag har växt upp med dem, jag hatar dem. Nej, jag hatar dem inte, jag älskar dem också, men jag kan ju liksom inte vara säker på att den kärleken är besvarad utåt så att säga)Så för er skull har jag suddat bort dem. Så fin! Gul! Halterneck! Lite tjugo-trettiotal!Jag köpte den inte. Men åh så roligt jag hade. När jag stod där och frågade mig hur mycket vårta en formell tillställning klarar av så hörde jag en mor och hennes dotter. Dottern kanske var sexton. Mamman bistår sitt barn, hämtar storlekar och sådant. Och så säger hon"Den här har du hela livet"Det har hon inte. Jag vet inte ens plagget, men hon har det inte hela livet. Hon har det inte ens halva livet. Hon lär inte ha kvar det när hon fyller sjutton. Men så där säger vi till varandra och oss själva med jämna mellanrum. Inte sällan gäller det en väldigt dyr kappa. Jag har gått igenom min garderob och funnit att mitt äldsta plagg är från 2007. Det är en kjol från kanske tidigt sjuttiotal som jag köpte på Tradera. Nu var det länge sedan jag använde den så jag kanske borde sälja vidare den.Ingenting är för hela livet, inte kläder, inte tänder, inte bilar. Relationer och favoritmusikal är för livet, allt annat skiftar. Kappa från 2015 som använts till bitar och sedan sålde jag de bitarna i Labels we love. Den här vinterjackan har jag tänkt ersätta varje säsong. Men jag tycks inte kunna.I wish I knew how to quit you jackis.
