I måndags skrev jag att jag inte kunde baka citronpaj. Bakgrunden till detta var en paj, inte den enklaste av pajer därtill, som bakades i helgen. Alla tyckte att den var god tills jag sa att den inte smakade något i allmänhet och ingen citron i synnerhet. Då blev alla väldigt influerade av detta och höll med. Så är aldrig tanken när man talar illa om sin mat. Då ska alla springa benen av sig till matens och kockens försvar. Ingen ville ha en andra portion och pajen fick skämmas i kylskåpet tills igår kväll då Joachim förbarmade sig över resterna och gjorde kvällsmat av dem. Jag skriver ofta om hur dålig jag är på att baka och laga mat, men två saker kan jag. Pannkakor och bullar. Helt enkelt därför att jag har varit i branschen sedan 2002. Men allt annat, varför är mat så svårt? Jag går bakåt i utvecklingen. Igår stekte jag först tjugo pannkakor, sen skulle jag slänga ihop vuxenmat till Joachim och mig. "Det finns mozzarella som går ut", sa Joachim. "Gör något med mathavre", sa han sen. Så jag kokade mathavre, för länge. Gröt uppstod. Men man slänger inte mat. Sen rostade jag kikärtor i vitlök och spiskummin, för det är gott. Men när jag provsmakade så var de inte lika goda som när Jasmina gör dem, så ni ser; redan här uppstår besvikelse och förbittring. När kikärtorna är klara lägger jag ner skivad mozzarella i mathavren och sedan häller jag över blandningen i pannan med kikärtorna och rör om. Och om ni har slutat läsa för att ursäkta er och gå och spy så betänk följande: VI ÅT SKITEN. En stor del av problemet är förstås att jag inte planerar. Man måste hitta ett recept, köpa ingredienserna, samtliga ingredienser, ta god tid på sig och följa receptet till punkt och pricka. Men jag är ingen planerande typ. Jag är lite mer "äh, jag tar dragon istället, den ser likadan ut som basilika." Så skyll sig själv, jag vet. Men allt kan inte bero på detta. Jag saknar något. Ett enzym. Men barnen älskar mig ändå, med eller utan enzym.