Jag bad nioåringen ta bilder, fina bilder, på mina begagnade kläder. Han filmade istället långa sekunder i extrem närbild på mitt ansikte. Kanske är det överdrivet av mig att skriva sanningen gör ont, men jag behöver aldrig få min hud filmad igen. Som en fasansfull koloskopi på utsidan var det. Joachim fyllde år igår och vi firade med föräldramöte, skjuts till jujutsu och storhandling på Coop. Sent på kvällen försökte jag laga lyxig mat. Potatis rostad i dijonsenap och kapris, rostad portabello, krämig tomat- och avokadosallad och sås med creme fraiche, tabasco och valnötter. Jag ska inte behöva skriva ut för miljonte gången hur det gick. Ni vet hur det smakade. Tråkiga grejer till hemmet fick han i present. Men jag kan inte vara storslagen med personliga oljemålningar varje gång. Jag tycker inte om mellanpresenter. Antingen ska det vara HÄR FÅR DU EN PONNY eller så blir det kaffebönor och en triss som jag kastar till mottagaren. Med armbågen. När vi var på middag hos Elin och Mellen sist så blev Joachim alldeles jätteglad inför åsynen av Elins ostkupa i porslin från sextiotalet. Det höll jag i minnet. Men så gick tiden och jag glömde leta. Så det blev en nytillverkad från Cervera. Och när jag berättade för Elin så undrade hon "Har jag en ostkupa?""Jamen den i porslin från sextiotalet.""Det är en smörbytta din idiot."Tonen. Så inget blev som jag ville och sen skulle jag använda presenten "det lilla zestjärnet som kan användas till lime när man ska krulla fint." Hur kan jag måla i bilder hur det slutade? Det vackert krullade limeskalet i glaset blev till en grön markattas åldrade mormors KÖNSHÅR. Så nu lägger jag zestjärn för lime och citron till listan över saker jag inte tror på. Jag har snart slut på saker att tro och stå upp för.
