En mycket kär och mycket gammal vän gick bort för en tid sedan. Mamma och jag hyrde oss en bil och körde till Stockholm för att ta ett sista avsked. Handen upp alla som kan äta frukost tidigt på morgonen när man är så stressad och nervös att man försöker öppna kylskåpet med bilnyckeln. Handen upp alla som föredrar att ta en kaffe på tom mage i bilen och äta frukost på Tindereds lantcafé istället. Blomkålsburgare! Frukost! Man måste inte ha svart klädsel på begravning, ändå har vi alltid det. Jag kan inte tala för någon annan, men jag vågar inget annat. På grund av mamma. Tänk att det finns folk som slutar vara rädd för sina mammor. Jag tänker värdigt värdigt värdigt, ändå är jag livrädd att mamma ska utbrista "MALIN!" och att det ska bero på att jag har råkat pierca ögonvitan med en satanistisk symbol i storlek large. Försiktigt försiktigt och varsamt varsamt lägger jag fram mina svarta kläder av smakfullt snitt och hoppas att det ska gå bra med en beige trenchcoat men lägger för säkerhets skull även en mörkgrå rock i baksätet. Nu kan tamejfan ingenting gå fel. Och det gjorde det inte. Eller alltså, vi fastande i en bilkö på Södertäljevägen och svängde in framför kyrkan när klockorna ringde. Mamma glömde byta till finskor och jag fick springa över vägen och kissa i församlingshemmet. När man har suttit i bilkö kissar man i en minut. Det är statistiskt säkerställt intill en kristen kyrka i norrförort. Det var så gulligt med mamma, hur hon i höjd med Tindered konstaterade att man kan komma försent till allt, "men man kommer inte försent till en begravning." I början av misären på Södertäljevägen hette det att "Det gör ingenting om man kommer ett par minuter försent." När kön var tjugo minuter gammal sa hon "Det är ändå minnesstunden efteråt som är det viktiga." När vi var helt säkra på att allt var kört sa vi till varandra att det viktiga ändå är tanken. Efter allt det fina åt vi smörgåstårta och delade minnen i det här huset. Mamma hade ett flera sidor långt tal med bilder och allt. När vi kom hem blev Joachim och Elin chockade över att jag inte hade ställt mig upp och tagit plats och ord. Men i min familj är det inte jag som är stjärnan. Sen åkte vi hem, i våra svarta kläder. Mamma är så söt, men en svulstig svanktatuering skulle inte sitta i vägen. Och på tal om svanktatuering; på vägen hem plockade vi upp faster Birgitta. Men det är en helt annan text.
