Jag åkte till Stockholm för att ta nya pressbilder inför boksläppet i höst. Kändes förbjudet. Att åka tåg alltså, ta bilder är nog mer eller mindre tillåtet. Man ska väl inte hitta guldkorn i en pandemi som är lång och svår, men att veta att ingen kan boka platsen bredvid; det är något välsignat med den känslan. Välsignad är också känslan hos Birgitta. Bord duka sig; och ge mig mat. Hos Birgitta får man alltid grapefrukt som hon har hackat upp i bitar. Men man får tugga maten själv, så det är ju bra. Gröt med lingon till frukost. Och något slags pollengrej, eller hur var det hon sa? Utseendet är inte viktigt. Tills man ser ut så här. Utseende är inte viktigt. Tills man blir svinigt snygg. Insidan är viktigast. Till utsidan ser ut så här. Utseende är verkligen inte viktigt när jag sitter hemma i mitt hår och Joachims t-shirt (på den nivån är det nu) och avdomnad bakdel. Då får jag förlita mig till min talang och min personlighet. Men när jag ser ut så här, då är utseendet är allt. Jag behöver inte ens svara på vad klockan är när jag ser ut så här. Ser de inte att jag har fullt upp med att vara vacker? Jessica Wahlgren gjorde mig fem plus. Om max är fyra. Idag kan mitt utseende bäst beskrivas så här: Jag måste vara snäll mot ALLA. Men den bilden lägger jag inte upp. För mitt utseende är en lögn jag inte vill att ni ska lista ut.
