Det blev sommarlov, sommarliv. Sommarleva hela sommaren. Alla var rädda för regnet eftersom de yngre barnens skolavslutning utspelar sig på skolgården under guds nåd. Jag är inte rädd för regn. Jag är rädd för olidlig värme, svett i panna och längs rygg, sol rakt i jacken. Försmäkta i hettan är min röda flagga. Barnen sjöng så vackert, vissa starkt, andra svagt, någon sjöng förr i tiden, någon sjöng Laleh och någon sjöng Ingen annan som kan göra det du gör med mig och då antar jag att det är lärare som skickar med läxor hem som avses. Jag lämnade över presenterna som jag koketterat med att jag ordnar i riksteve. Jag kramade fröknar så att mitt örhänge högg in i hjärnan och det är bara en av alla smärtor kvinnor utstår men som ingen ser. Örhängen som inte är av sorten böjt i en båge, varför gör de så mot oss? Traditionen bjuder att vi äter skolavslutningslunch. Så mormor bjuder, inte traditionen. I år blev det buffé på Thai silk. De äldsta barnen var sjuka och fick stanna hemma. Kanske feberdrömde en av döttrarna om sitt personbästa i sushi, femtio bitar. Han älskar bebisar. Alla gör ju inte det. Jag älskar inte de där svartgröna skorna som är hans brors gamla skolgympaskor. Ibland blir det bara så. Panik i hallen när någon har vuxit ur. JAMEN HÄMTA BARA NÅGOT I KLÄDKAMMAREN I KÄLLAREN SÅ FÅR VI KÖPA NYA SKOR EFTER JOBBET IKVÄLL. Sedan går det femtio dagar och jaha det är hans skor den här säsongen. Det yngsta barnet har ett par skor som en Vancouverfamilj glömde kvar efter en middag. 2021.När de kommer tillbaka till Sverige har hon ändå vuxit ur de där skorna, tänkte vi. Och nu har han haft dem i tre år. Jag hade mina Blankens The Ibiza och mina alldeles för långa Acnebyxor som jag borde ge till någon som är längre än jag. Han till exempel. På torsdag kommer han hem för sommaren och när den är slut så börjar han första klass vilket skrämmer honom.