I början av min karriär, ett ögonblick, så arbetade jag som lokalreporter på Barometern. Det var bland det roligaste jag har gjort. (Men när jag blev kolumnist på Aftonbladet så slutade de ringa in mig, nåja, så kan det vara ibland. *Läs in eoner av bitterhet som har gått över*, jag kanske gör ett inlägg om det någon gång. Eller så har jag redan skrivit elva inlägg om det.) I egenskap av reporter på en lokalredaktion träffade jag nästan bara människor som inte var vana vid att bli intervjuade. Och om man inte är van vid att bli intervjuad så är man än mindre van vid att bli: fotograferad. "Nej, ta inte kort på mig!" Och så vidare. Så lät kvinnorna. Männen ställde upp sig snabbt och resolut med hela ansiktet strålande av "den här har jag gjort i slöjden!" Kvinnorna fick man övertala, lirka med och be snällt. Det hette väldigt ofta att "Ska vi inte kolla om Anders kan komma ner istället?" Som publicist av mitt eget liv och ansikte så har jag gått livets hårda skola och äntligen, tretton år senare, lärt mig hur man ska bete sig framför kameran. Man ska bete sig! Som om man är något! Du ska utstråla att du är modell. Jag vet att det är lätt att hänfalla åt att vara stel, besvärad i ansiktet och se ut som om man bara vill att det ska vara över. Ibland står ju folk och tittar på, och vad ska de tänka? De kan tänka två saker: "Stackarn, det syns att hon tycker att det är jobbigt. Och då blir bilderna skräp. "Oj, vad hon gillar sig själv, hon verkar tro att hon är någon slags supermodell." Och då blir bilderna såhär: Detta är en mobilbild från en pressfotografering i Stockholm. Det satt en farbror på en bänk och tittade. Och jag släppte loss. Jag var tjejen i Flashdance och gubben var, äh jag vet inte vem gubben var, det är inte viktigt. Det viktiga är att jag skrattade och poserade och snurrade runt och ägde trottoaren jag stod på. Så nu vet ni hur man gör. Gör så. Hämta aldrig Anders. (Och nej, de där skorna är ej rätt för kläderna, men vi lantflickor kan inte ta med oss hela skogarderoben när vi reser till Stockholm.)