Om jag skulle berätta för er hur länge jag har letat efter ett par rosa manchesterbyxor som är höga i midjan och vida i benslutet så skulle ni inte tro mig. Eller det kanske ni skulle, ni kanske tror på allt ni hör, och det kanske inte är så konstigt att älska ett plagg man inte har long time. Och plötsligt, på hemska Other stories, som väl kanske fortfarande heter &Other Stories för att krångla till det. Ni vet de som är en av de storstadsbaserade kedjorna som envisas med att ha engelskspråkig personal av ingen som helst anledning eftersom de även pratar svenska. I Sverige. Det spelar ingen roll hur jag gör så känner jag mig korkad. Om jag säger "Hej, har ni den här blusen i large?" så känner jag mig dum när de låter som om de ätit upp London till frukost. Och jag känner mig exakt lika dum när jag säger "Hello" i kassan och de svarar på svenska som om jag är en tjej från Kalmar som försöker hänga med. Jag vill wallraffa, jag vill söka jobb på Other stories och envisas med att prata finska med alla och sedan himla med ögonen när folk inte förstår. Perkeles töntar vad jag saknar Helsinki liksom. Lång bisats som blev ett helt förrestenstycke. Jag skulle ju bara berätta om byxorna och att jag otroligt nog hittade dem på "Hej här pratar alla engelska ibland och just det här har alla storlek 42 alldeles oavsett." Mötet där alla klädtillverkare i hela världen sammanträdde satt Other stories fast i trafiken. Men sånt där ska man inte bry sig om, det har vi kommit överens om för länge sedan. Passar kläderna så spelar det ingen roll vilken siffra det står på lappen, du är ju samma kropp. Det är bara det att om man är en 42 på Lindex och kommer till Other stories så får man gå någon annanstans, förslagsvis till Lindex. Så när jag hittade mina drömmars byxor, mina rosa manchesterbyxor, min På kurs med Kurt drömmen om den runda båten-byxa och storlek 40 svalde mig med hull och häck, då höll jag dem hårt mot bröstet, sprang mot kassan och slet upp kortet fortare än en fejk-english kan säga Have a nice day. Och nu har jag dem och må jag aldrig gå sönder dem vid hälen eller lägga dem mot ett rostigt rör i min nyss omskrivna tvättstuga. Må jag ha dem för alltid. Eller som de säger på Other stories. Forever.
