Det är så besynnerligt att jag går runt klädd så här: Nu ska vi se. Jag har alltså en stor långärmad blus, skor, men inga byxor. Om man lägger något värde i att vara sedesam så skulle jag säga att jag är sedesam under den mörka delen av året. På sommaren, när det är semester, blir de flesta lite "äsch" i sin hållning till kläder. Så även jag. Om det är en ovanligt het sommar så störtdyker engagemanget med 67 procent. Man går runt i samma kaftan, för att den funkar, elva dagar i rad. Häller vatten mellan brösten och tänker "Imorgon ska jag klä mig i något annat." Sen gör man inte det. Men allt det där spelar ingen roll. Det är just detta med inga byxor som jag tycker är så bissarrt. Bakgrunden är denna: Vi åker till stranden, jag badar i bikini. Sen ska jag få det lilla barnet att somna i vagnen. Jag vill inte gå barfota och jag vill inte bränna mig på axlarna. Så jag klär på mig överdel och skor. Men jag orkar inte ta på mig mer. Dessutom är bikinibyxorna våta och jag vill inte blöta ner shortsen. Och så finner jag mig själv promenerande längs husvagnsgatorna, bland hederligt folk som försöker äta makaroner, i vad som bara kan beskrivas som en vuxen kvinna i blus och trosor. För det är ju trosor. Att trosorna är gjorda av nylon förändrar ingenting. Där kommer en person som har underbyxor och tröja och skor och till och med handväska. Men inga byxor. När det är oktober visar jag knappt jeansstjärten för att fickorna sitter lite lite för högt. Men när det är het sommar och undantagstillstånd: "HÄR KOMMER JAG OCH MINA SKINKOR, NI MÅSTE INTE ÄLSKA DEM, MEN NI KOMMER TITTA"
