Häromdagen var det så vackert att jag tog på mig en kort kjol utan strumpbyxor på morgonen med samma självklarhet som kissa, kaffe, borsta tänderna. På kvällen åkte jag till köpcentret för ärenden. Kommer ni ihåg när man var yngre och tyckte att ärenden var mysigt och lite kul, leka vuxen och känna att man hade saker för sig, grejer att göra. Nu är ärenden för mig vad utslag är för den som har tappat händerna. Är det pinsamt att gå ut med orakade ben? Nej, det är det väl inte egentligen. Är det pinsamt att gå ut med rakade ben där man missat sjok av hår så att det bara är fläckvis rakat? Nej, det är det väl egentligen inte. Men det är det. När jag klev ur bilen på parkeringen så kände jag mig orakad men relativt obrydd. Men också: lång? Jag vet inte om jag har varit med om det någonsin. Och då har jag ändå varit lång ganska länge. Folk har sagt till mig att jag inte känner mig lång därför att Joachim är så lång, men det är väldigt sällan jag går bredvid honom och jag känner mig heller inte lång när jag går bredvid andra kortare människor. En människa utgår väl alltid från sig själv, man vet inget annat? Men plötsligt, mitt på parkeringen så tyckte jag att jag såg så långt över alla bilar. Så känner jag inte ens när jag har högklackat. Jag svävade.Jag svävade till mina ärenden som bland annat var att skicka en bok till Sveriges roligaste person Julia Frändfors. Jag skulle också skicka en barnjacka som jag har sålt på tradera. Att sälja på tradera är ett himmelskt helvete.Himmel att se hur det går, följa en eventuell budgivning. Den blev såld!Och sen kommer: Helvetet med att få iväg paketet. Det finns inget som är längre bort än ett postkontor. När du ska dit. Annars ligger det ganska nära. Sen köpte jag två flaskor äckligt rött vin eftersom jag inte vill köpa om ett vin men heller inte orkar läsa på.Sen köpte jag inte ett tiopack rakhyvlar och sen åkte jag hem.
