Vilken fånig rubrik, men jag ville inte låta bli. Vi lånade ut två barn till ett ställe, det tredje till ett annat och: Vi lämnade de två äldsta hemma. Ensamma. Inte som i filmen, att vi glömde dem för att vi har för många barn och räknade fel. Vi gjorde det med flit och uppsåt. Vi satte oss i bilen och körde hit. Kosta Boda Art Hotel. En liten försenad fyrtioårs-tête-à-tête för matta föräldrar. Först gick vi ner till spa-avdelningen och bubblade och sa saker som "vad händer i vår älskling?" Sedan gjorde vi oss snofsiga för kvällen och gick mot Brasseriet. Så här ser jag ut när jag går. Så här ser jag ut när jag står. Still. Först fick vi kanapéer och bubblor vid brasan. Det gjorde inte ont. Jag vet inte riktigt vad det här var som Joachim fick, men jag är ganska säker på att det inte var ägg. Trots allt. Det här var inbakad tryffel. Inbakad i parmesan och västerbottenost. Kan det stämma? När vi ätit upp våra kanapéer fick vi vårt bord och sedan tog en sjurätters vid. Och det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. När efterrätten kom in, äpple med tre varianter av mandarin, inkapslad i munblåst socker, då var jag så färdig. Men jag knäckte ytan med min sked ändå, jag kunde inte låta bli. Och sen fick vi praliner och macarons. Och kaffe som var svagt för att vi skulle uppfatta smakerna. Under inga andra omständigheter kan jag tänka mig att dricka svagt kaffe, annat än att choklad ska smaka bättre. Och det gjorde den. När vi ätit så att knapparna flög gick vi tillbaka till hotellrummet. "Vi ringer och kollar tjejerna" Nu är klockan 23. Inget svar. Inte på hemtelefonen, inte på deras mobiler. Och där ligger vi, under våra lena hotellakan och ringer om och om och om och upp igen. I en timme. Vad händer med två stackars människor som under en timme inte får tag på sina förstfödda barn som är ensamma hemma för första gången? Exakt. Man blir VANSINNIG. Man säger saker som "Detta var sista gången", rakt ut i luften utan att avsluta meningen. Man trampar fram och tillbaka bredvid sängen, i ett tröstlöst försök att gå ifrån sina tankar kring VARFÖR ingen svarar. Till slut ger man upp och ringer en vän som råkar vara en granne och som hastar över på fem minuter. "Jag knackar på nu, de blir väl livrädda" "Det HOPPAS jag" Dörren öppnas, vi kan inte se den förvånade uppsynen, men vi hör den. De trodde säkert att det var en källarmördare eller en rymling från sluten avdelning. Det var värre. Det var vredgade föräldrar, via ombud. Situationen lugnade ner sig. Vi lugnade ner oss. Allt var bra, hemtelefonen hade inte gett ifrån sig något ljud, den jäveln, och mobilerna låg i andra rum. Jaja, låt gå för den här gången. Som egentligen var "den sista" och så vidare.
