Det var pyttigt igår. Helt utan anledning. Och när man har det så bra som jag har det så blir jag arg på mig själv för känslan av pytte. Och då blir jag ledsen eftersom det alltid är jobbigt när någon är arg på en. Och så håller vi på så hela dagen, jag och jag. Jag VS Mig Tills vi somnar och vaknar klockan 04:45 och inte kan somna om. Och då lyssnar jag och jag på Della Sport och Fantastiska Farao och det hjälper. Lite grand. Sedan vaknar vi igen klockan sex och får höra att tåget lider av signalfelsproblematik. Men då vaknar odjuret i oss. Vi SKA till Stockholm. Om vi så ska ta oss genom eld och flod och ebb och storm och soldater. Men inte om vi ska färdas med buss en del av sträckan. Då bryter jag ihop. Där går gräsen för vad det mänskliga psyket mäktar med. Elin skulle ta en bild utanför hennes hus. Jag ser gravid ut men så roligt ska vi inte ha det. När man är en kvinna i en ålder då man löper så bör man emellanåt förtydliga att man inte väntar bebis. Det är ett arbetsmiljöproblem, men det är ett arbetsmiljöproblem som man kan hantera. Elin blev vansinnig på att hennes väskor stod i vägen och skrek FAN så att det ekade över Lindöfjärden. En kvinna med hund passerade och jag skämdes, men inte Elin. "Så gör jag ett par gånger om dagen" Det är så jag vet att vi är släkt. Annars ser jag bara likheten i efternamnet. Jackan och tröjan är Lindex, byxorna News trouser från Hope, skorna New Balance. Senare på kvällen spelade vi in avsnitt 32 av podden och den kommer traditionsenligt i morgon. Just nu i detta nu sitter jag på tåget och signalspanar mig norrut. Jag lyssnar på Spotifylistor med de senaste poplåtarna och tycker att allt är helt fräsigt. Njuter fortfarande av lyckan från tidigare idag när en kvinna ringde in och rasade mot språkbruket i TV. "Fett sjukt, vad är det? Fett sjukt bra, vad betyder det?" Tack älskade älskade damen för att du ringer samtalen jag drömmer om att ringa.
