Igår kväll skrev jag på Instagram att jag skulle gå och lägga mig med blött hår. Något som man ABSOLUT INTE FÅR GÖRA enligt Jasmina. Hon skickade till och med en länk "Därför ska du aldrig sova med blött hår" En följare på Instagram skrev följande: "Min irländska kompis (vars make är läkare) menade på allvar att man kan DÖ om man lägger sig med vått hår! Och i Italien får man lunginflammation om man går ut med vått hår även om det är 30+ utomhus! Hälsningar hon som aldrig torkar håret" Italien, ha! Jag minns tjejerna på högstadiet som bodde i stan och cyklade till skolan på morgonen. Först duschade de, sedan kramade de in en apelsinstor boll mousse i håret. Och så cyklade de i väg. På vintern. I tio minus. Och när de kom fram så roade vi oss med att bryta av hårtestarna. Det var den lyxiga varianten av att dra torkat lim från fingrar. De dog inte. Alla lever. Trots att de såg ut som Jack Dawson innan Rose bänder loss hans fingrar och låter honom sjunka ner i ishavet så mår de alla bra idag. Det är så farligt att leva. Man ska vara rädd för de stora sakerna, som bilolyckor, mord och eld. Sen ska man vara rädd för allt som forskningen säger oss. Att vin är farligt, fast också jättenyttigt eftersom det förebygger cancer. När jag var liten var jag rädd att pappa skulle dö av en enorm "ligga för nära klockradion"-cancersvulst. För det hade pappa läst i en tidning och detta berättade han för mig, och sedan fortsatte han att sova med klockradion trettio centimeter från fadershjärnan. Ljudet av "God morgon världen"-reprisen på kvällen blev ledmotivet till pappas galopperande kraniumcancer. Och nu detta: hårdöden. Våta mögelsporer som tränger in i hjärnsubstansen. Fuktskador rakt på själva tankeverksamheten. Jag tänker trotsa hårmögeldöden eftersom det är mitt bästa life hack. För när jag vaknar på morgonen har jag volym! Och något ska man ju dö av.
