Nu kommer det, inlägget om när vi försökte äta lunch. Jasmina tycker att det är en helt fenomenal cliffhanger. Jaja. Vi skulle äta lunch, jag, Elin och Jasmina. Vi var tidiga, klockan var bara 11:20. Jag gick i förväg till Kama Sushi på Storgatan. Det finns ett Kama Sushi på Västra Sjögatan, men restaurangen på Storgatan har vietnamesisk mat. Och det är så gott. Jag kliver in genom dörren till det lilla förmaket med draperier i svart tyg. Det luktar så gott och rent därinne! "Hej!" säger tjejen. "Hej!" säger jag. "Har ni bokat bord?" "Nej" "Det är tyvärr fullt" Och nu tänker ni: är detta allt? Ja, det är det. Men betänk följande: Kalmar, lunch. Boka bord. Jag kände mig som Sarah Jessica Parker i Sex and the city, när hon och Aidan får sitta på en trottoar tills det blir ledigt i baren. I New York. Man kan väl inte boka bord för lunch i Kalmar en torsdag? Vi visste inte ens att detta var ett existerande förfarande. Nu vet vi bättre. Chockade och förvirrade åt vi någon annanstans. Så här såg jag ut, dagen då vi inte kunde äta där vi ville. Så här kom Jasmina över traumat, genom att känna på blommorna. Blommor kan ofta fungera som tröst i en svår stund. Kaffe med hjärtan hjälper också. Den här chokladen fungerade också terapeutiskt. Särskilt det hårda, pudriga täcket som man knäckte med skeden. Särskilt det krämiga innanmätet som bestod av 112 procent kakaobönor och lust. Tankarna är många, och svåra. Om vi bara hade vetat. Om vi bara hade kommit lite tidigare. Lite senare! Men vi får inte stanna i ältandet, vi måste gå vidare.
