Tycker jag. Och många av er. Men inte alla. Marie: "Åh, jag går in här gång på gång och njuuuter av kommentarerna, med någon slags skämskuddemysig fascination. Jag tycker att ALLA outfittar är hiskeligt fula (kan ändå tänka mig nr 7, eftersom min bästis såg ut så runt 1990) och blir så glad när alla ger dig medhåll och på riktigt tycker att kläderna är fina (det var först efter 7-8 kommentarer som jag kunde vara säker på att folk inte kommenterade ironiskt). Jag blir så himla glad, för det betyder verkligen att alla gillar olika!! (eller så tycker ingen mer som jag, men jag tänker att alla andra läsare är bättre uppfostrade än jag som ropar att ”kejsaren är naken”) Jag klär mig t.o.m. hellre i Kardashian-wrap-klänningar än i det här." Svar: Then feast your eye on THIS! Fredagens outfit inspirerad av allt det fina från deniminlägget. Boyfriendjeans, som bara är boyfriendjeans om mitt ex heter Barbapappa. Snart ligger byxorna dikt an mot trottoaren och då får Kalmar verkligen något att prata om. Sjuttiotalsskjorta från HM Trend som man antingen eller älskar eller äh, vem försöker jag lura, man hatar den. Eller som min ljuvliga släkting sa till mig när jag bar den till en orange filtkjol (Herregud. Ingen har klädskam så tätt inpå som jag): "Du har en sån skjorta" Följt av hennes tanke som jag tar mig friheten att gissa: "Så kan man ju också klä sig. Om man har lagt ifrån sig sina ögon och inte minns var" Känner öm kärlek inför freudiansk modeavsky. Mamma hade säkerligen också tankar men har lärt sig med tiden att ett förlupet ord kan leda till att jag nästa gång dyker upp i see thru-klänning insmord i vårtgårdsförstärkande kräm. Eftersom trots efter trettio är så sedesamt. Nåväl. Jättegamla skor från Esprit och trotjänarväska från Lindex. Och jag tycker att jag är ever so good looking. Och det är det enda som räknas. Där ljög jag. Det enda som räknas är att ni älskar mig.
