Jag åkte till Stockholm och pratade om nya boken, som kan bevakas tex här, under Stockholms bokhelg. Jag gick och gick och gick och gick, helt enkelt eftersom jag alltid underskattar hur lång en kilometer är. En kilometer är som åttahundra meter och lite till, det är ju ingenting. Sen skaver jag upp hälarna in till skelettet och måste uppsöka apotek, köpa märkesplåster från Compeed för tolv kronor styck, be personalen om lov att pilla fast plåstren inne i butiken, förundras över hur bra märkesplåster från Compeed verkligen är och sedan halta vidare mot nästa möte som bara ligger niohundra meter bort. Till Piratförlagets mingel åkte jag förresten taxi. Och då var det så här när jag skulle beställa, fritt tolkat ur minnet: Först sa jag vilken adress jag ville åka till, men då blev det fel eftersom man först ska säga var man vill åka från. Jävla bonnläpp allvarligt talat. Men därefter upphör det att vara mitt fel. "Vi kan inte skicka en bil till det området" "Men hur kan du veta det nu, jag ska ju åka först om fyrtiofem minuter?" "Jag ska kolla." *fejkat knatter?* "Vet du, vi löser det, då kommer det en bil och hämtar dig klockan 18:45 på Sankt Eriksgatan 45." "Nej, det är fel gata, jag bor på ''*********gatan" "Vi kan inte skicka en bil till det området*." (*centrala Kungsholmen) "Men snälla, det måste ni ju kunna?" "Jag ska kolla en gång till, håll tummarna." *eh nej?* "Det kan gå, en bil hämtar dig klockan 18:45." Sen när ska man gå runt och vara tacksam för att man får en taxi i Stockholm? Det här är en mycket märklig maktobalans som jag inte riktigt kan vänja mig vid. Och håller tummarna gör jag bara om jag har köpt en lott. * Faster Birgitta var sitt vanliga och sa saker som "Man kan ju inte gå till Gudrun Sjödén längre, de har anpassat sig till lyxryssar." * I Alvesta var väntetiden lång i iskalla blåsten. Men jag var fortfarande lite söt och ville ha en bild på hela mig. Så jag bad två tjejer på perrongen om hjälp. "Kan ni ta en bild på mig?" "Javisst, du har en jättefin outfit!" "JAG VET!" Sen tog de ett par bilder och jag kände mig som den sötaste idioten i trenchcoat någonsin. Men det gör inget. När vi var klara så tittade jag på deras stora sportväskor och frågade: "Vad ska ni göra? Hoppar ni stavhopp?" "Nej, vi ska till Kalmar och tävla i fäktning." Vi pratade en liten stund, jag gick tillbaka till min resväska och låtsades leta efter något i väskan för att det skulle bli en snygg övergång. Sen kom jag ifatt mig själv och vände mig till tjejerna en sista gång. "Snälla säg inte till någon att jag trodde att ni hoppade stavhopp för att ni hade en meter långa väskor." De lovade. Vad tänkte jag? Att Mondo VIKER IHOP DEM när han reser? Jaja, söt och trög är också ett sätt att vara, ett sätt att leva. Nu är det måndag och jag ska skriva kolumn och förbereda podd och ett behjärtansvärt helgjobb som man ställer upp på för att man är söt och trög.
