Om ni tror att jag har gått på ett enda utvecklingssamtal utan kavaj så har ni kanske rätt. Men som det tänks. Det ska vara prydligt och det ska vara ordning och reda och läraren kommer se rakt igenom mig vad jag är för en. Mitt virke. Så jag ska slå blå och röda och gröna dunster i hans ögon. Jag ska förblinda honom med min framtoning. Här kommer hon, som jobbar på en bank. Som är chef på den banken. Som har ett förflutet, som chefsstrateg i Stockholm innan hon vände hem till Kalmar. Jag har gått på utvecklingssamtal i pärlor. Jag har inte gått på så många dejter i mitt liv, men jag tror att det är så här de gör, de som dejtar. De planerar och slänger många långa och korta blickar i spegeln innan de går ut. De kanske till och med övar på hur man tittar någon i ögonen utan att det blir obehagligt. Mamman tar sin tjocka rutiga kavaj, sina svarta byxor, som hon har strykt. Hon lägger till sådant som är blankt. Hon borstar tänderna och håret, en gång till. Hon har utvecklingssamtal-vibe.
