Jag kommer nog aldrig riktigt förstå vilka faktorer som ligger bakom plaggen som aldrig lämnar garderoben. De som får vara kvar år efter år och som klarar vare genomgång. Jag gör inget annat än att rensa. Och jag är skoningslös. Det händer inte alltför sällan att jag ger bort eller säljer kläder som jag sedan ser på en gammal bild och börjar sakna. Man ska bara blunda och skicka iväg, anser jag jättestarkt i stunden. Sedan märker jag jättemycket att jag nog skulle hejdat mig. Men vänta här nu, jag var ju fin i den, heter det sen. Hur jag har tänkt med de här byxorna vet jag inte, men jag minns när jag fick dem. Det är ett par yogabyxor som Joachim köpte till mig i julklapp när jag hade fått femte barnet. Jag skulle ha dem att gå hemma och amma i. Mycket tyg att dra högt över mjuka förlossningsmagen. Ammar gör jag inte längre, men yogabyxorna finns alltid där. Tunna, mjuka och alldeles för långa. Något att sitta på golvet i, inget att slafsa runt i utomhus. I morse följde jag med dottern ner till vattnet för att ta bilder på böckerna hon läste i juni månad. Till mina yogabyxor som aldrig har fått yoga bar jag en femton år gammal topp från HM som har snärjt sig i passformen så som bara en riktigt billig topp kan göra. Jag hade min sommarhatt som är för liten eftersom jag har en huvudstorlek som bara en mor, om ens hon, kan älska. Och så hade jag Birgittas trosor. Men det behöver jag ju inte berätta för er. Jag behöver inte berätta det för mannen i månen heller, för han ser. Jag blir så öm i hjärtat och plågad i synen inför en hederlig gammal mammarumpa. Så som de såg ut när vi var barn. När mammorna hade trosor med hög skärning så hård och skoningslös in i mammaköttet att den kunde siktas från andar länder, andra världshav. Trosorna från Birgitta är krispigt vita och aldrig använda. Något slags felköp från NK som det faktiskt står NK i. Men det hjälps ju inte. Att det står NK. För fint är det inte. NK kanske står för Noll Karisma, vi kan inte vara säkra. Men en sak vet jag, och det är att det inte var så här jag tänkte att sommaren skulle se ut. I år igen. Men här är vi. Jag och yogabyxan och alla mina skinkor. Fint men fult liksom.