Idag har vi tagit lite bilder till en grej och sedan åt vi lunch med mamma. Mamma tyckte att jag hade fina byxor "men". Så många plagg som jag har burit som är fina men. Eftersom jag är vuxen och har en mogen relation till min mamma så svarade jag henne: "Men VAD?" så att hela uteserveringen tappade buffé i knät. "De är fina men de är för långa" "Men hur ska de vara?" säger jag och börjar dra upp dem. "Ska de vara så här, eller så här?" "De ska bara inte vara så långa att de samlar snus och hundbajs" Jag började tänka på det. Att jag går runt och skrapar upp snus och hundbajs med mina fina Rodebjerbyxor. Borde tvätta dem med flarn från änglatvål och hänga upp dem på en sammetsgalge. För alltid. Titta så söt min syster är, helt Paris-chic. Dagen var slut, det blev kväll och Joachim kom hem från träningen. Jag hade rastat 2,5-åring i en timme eftersom han ska vara ute ute ute ute ute, skjutsat barn till fotbollsträningen, lagat ugnspotatis, wokade grönsaker och gjort sallad samt fuskbearnaise. (Ingen åt) Sedan diskade jag och sanerade köket efter ett barn som gärna vill baka men är, ska vi säga begränsad i sin förmåga att städa upp efter sig. Och så står Joachim där i hallen och påstår att vi inte har frukostgrejer. Att resa sig från soffan klockan 20:30 för att åka och köpa det tråkigaste på hela jordklotet. Det kändes som om någon SATT på mig. Autopilot. Bilen, köra, korgen, fil, fil, yoghurt, mjölk, flingor, bröd, kassan, bilen. Och så kommer man hem och känslan är
