Igår kväll hade ett av barnens sommarfest på solen, förlåt, Skälby 4H-gård. Jag tyckte att jag skulle ta vagnen med minstingen och så kunde Joachim, som skulle vidare till träningen, ta bilen med de andra barnen. Svinbra lösning för alla i bilen. Lite mindre bra lösning för mig. Det här med svett, hur fungerar det egentligen? När jag tränar (HA!) men jaja, när jag gör det, då svettas jag aldrig. Nu skriker Jasmina så att frukostresterna mellan tänderna lossnar och regnar över skärmen att det beror på att jag "inte tar i." När vi tränar spinning brukar hon säga exakt så här till instruktören efteråt: "Jag kämpade så att jag nästan dog, Malin såg ut som om hon precis lärt sig cykla." Men ibland tar jag i när jag tränar, och då kommer det ändå ingen svett. Men när jag sover. Naken. Under det tunnaste täcket som någon sytt (kan det heta typ "Glest gräs" och komma från Ikea?) då vaknar jag på natten av att det rinner. RINNER. Okej, det har bara hänt två gånger, och jag tror att det kan bero på att jag äter penicillin (eller?) Läste på Maxida Märaks Instagram att hon hatar hypokondriker. Hon skulle inte gilla mig. Men jag är värre än en hypokondriker. Jag tror aldrig att jag är sjuk, jag tror bara att jag är speciell. "Hallå, titta på mig, jag svettas så att det rinner!" "Vi äter." Jag har varit så här i hela mitt liv. Trott att ocoola saker gör mig cool. "Jag är laktosintolerant." "Eh, nej det är du inte, och det är 80 procent av alla svenskar och det skulle inte ens vara häftigt om bara en person i hela världen hade det eftersom det bara innebär att man ska vara försiktig runt mjölk. Kom tillbaka när du har ett blått och ett brunt öga, dumhuvud." Den här konversationen är påhittad. För ert nöje. Kanske. Svettig hem. Och väl hemma kom jag på en miljövänlig vattenlösning som gjorde mig glad. Ur svett föds tydligen goda idéer.
