Jag såg ett klipp från Judge Judy där en man hade blivit illa riven av en katt. Han hade trott att det var hans katt, men insåg, när han blev mandolinad över hela sitt utseende att det vid närmare eftertanke och efterkänsla nog inte var hans katt. Sen drog han ägaren till katten med klös inför teverätta. Min första tanke var att han var en enorm idiot som inte kände igen sin egen katt. Sen började jag tänka djupa kattiga tankar. Och jag undrar. Känner någon någonsin igen sitt husdjur? Om någon ställde ett av mina barn i en rad med tusen andra barn så skulle jag hitta mitt barn. Jag kanske skulle välja ett annat, men jag skulle veta vilket som var mitt. Skojar. Jag har exakt de barn jag vill ha. Om man ställer upp två katter bredvid varandra så verkar det vara kört. Är inte det helt otroligt begränsande? Du har en varelse i ditt hem som du älskar och lever med dygnet runt. Om djuret dör så blir du otroligt ledsen, som om en familjemedlem har dött. Och ändå, katt som katt. Det här är inte jag som påstår detta. Det är mannen på teve som fick en svår infektion i sin strimlade katt eftersom han försökte bära en katt vilken som. I fyra timmar fick de operera handen. I USA kostar det sjutton miljoner. I Sverige är det gratis. (Allt är förresten gratis i Sverige, har ni hört?) När jag träffar mammas och pappas katt så vet jag att det är Bosse. Men det bygger på att han bor där, jag förväntar mig att det ska vara Bosse. Även om katten hade monokel och andra utmärkande accessoarer så skulle jag undra varför Bosse hade monokel. Mina föräldrar skulle kunna ta hem vilken katt som helst med cirka samma färger och jag skulle inte se skillnad. Så dåligt uttänkt det hela, djurs utseende menar jag. Och det är i stort sett allt jag har att säga i detta ärende.
