Jasmina köpte en kappa och jag sa nej. Jag sa nej eftersom den är ungefär lika varm som en kram från en avlägsen kollega. Varm som att sova med en orm. Meningslös. Men okej, behåll den och använd som kofta inomhus om elementen i lägenheten går sönder. Jag sa nej, man ska inte vara snäll på fel sätt. Det är en väldigt vacker kappa men om du anänder den i vintertid så kommer du frysa ihjäl till döds och dö och fortsätta vara död och kall och aldrig kliva upp igen. Du kommer ligga fastfrusen på marken och all min kärlek kommer aldrig räcka för att tina dig till liv. Sa jag nästan. Jag sa nej eftersom det är idioti att ha en ofodrad vinterkappa som hjälper på samma sätt som mina små handdukar när jag kliver ut ur min källardusch. Jag sa nej med ett sånt där eftertryck man kan använda sig av när det behövs. Så självklart behöll hon den. Och igår gick vi på bio och hon tyckte att det gick bra. Man går från en varm lägenhet till en varm bil till en varm biosalong. Och under vår promenad från biografen till bilen så frös hon så att jag hörde hennes blod sakta ner i sitt omlopp. Hon log och låtsades, log och låtsades. Hennes leende var antingen äkta eller så hade det helt enkelt fastnat i minusgraderna. Det här har varit ett måndagsinlägg om en vän och hennes ytterplagg.
