Vördnadsfullt lade jag ner mitt finaste tygstycke i väskan och åkte till Jasmina. Jag vill dela de stora stunderna i livet med henne. Så vet du att du hittat en vän för livet: hon hänger sig med samma upphetsning i din fåniga lycka över en himla klänning. Här är den! På min hud! Det var Mårtens idé att jag skulle stå så med benet, och jag förstår hur han tänkte. Nu ska jag vackert lägga undan min fina underbara klänning tills det blir vår. Någon gång i maj ska jag plocka fram den och bära den till bara ben och gå ut med sandaler på asfalt med rester av vinterns grus. Lycklig ska jag vara då. Tre år och en vinter, 805 kronor och handsvett och budgivning. Varför göra något litet när man kan göra det stort? Varför känna lite när man kan känna mycket? Just det. P.S. Hejhej Ada i bakgrunden!