Att jag ÄLSKAR när ni skriver om störda katter ni känner. Det hade jag aldrig trott. Att jag skulle roas av "Då ska du höra om min katt Nisse och hur han beter sig" men jag vill bara ha mer. För de av er som känner likadant kan jag berätta att Sigge: Alltid dricker jättelänge ur vårt fågelbad trots att han kan gå in till sitt hus och dricka när han vill. Störd. Äter jättemånga djurbebisar och drar in dem huvudlösa till sina ägare. Psykopat. Är en väldigt vacker katt. Jag vet inte om det syns på bilderna jag publicerar, men hans ansikte är intelligent designat av modellgudar. Snygg men elak. Tidigare luktade otroligt gott i pälsen och att jag trodde att det var hans mamma Idas Biotherm lait de corps. Men det var lavendelspetsad kattsand. Så jag hade alltså ovetandes snufsat kiss- och bajsrester. Förrädisk. En gång började bajsa under vår studsmatta, tills jag började skrika och kasta saker på honom. Då fick han snabbt strypa sitt lilla katthål och springa iväg. Äcklig. Blev instängd i vårt garage över natten en gång, trots att Joachim gick runt i garaget och ropade på honom för att försäkra sig om att han inte gått in där. Trög. Jagade en stackars näbbmus varpå jag lyfte bort honom och sa att han inte fick göra så, och ändå fortsatte han. Nonchalant. Har byggt ett bo i vår trädgårdskompost. Det vill säga: han sover frivilligt på vår kasserade gran, trots att han har tusen sköna liggplatser hemma hos sig. Bisarr. Och trots allt detta, varje gång han dyker upp på gräsmattan: "SIGGE!" Som om jag är tretton och Sigge är Justin Bieber i kalsonger och olivolja.
