Alla säger att vi har en fin gran. Det har alltid varit fascinerande för mig vad som är en fin och en ful gran och att berömma någons träd. Jag är gärna generös med fina ord om människors hem, deras frisyrer, klänningar, blusar och maträtter. Vilken fin gran, har jag aldrig sagt. Jag kan se vad som är en jätteful gran, sådana där man kan se allting bakom granen. Men utöver det är det gran som gran. Vår gran är tydligen jätte jättefin. När Joachim kom hem med den så var den så frisk och ståndaktig att grenarna inte fälldes ut förrän barnen hängde pynt i dem. Det ligger förresten ett pussel på matsalsbordet. Minns ni att jag fick ett pussel för ett år sedan? Det ligger inrullat i en pusselmatta med damm på. I år fick jag ännu ett pussel och nu ligger det där på bordet tillsammans med lego för en femåring och lego för en tioåring. Jag är en kantperson. Kanterna är så goda, jag känner så mycket lust. Sedan kommer mitten. Resten. Och aldrig någonsin är en bit den som är granne med kant, ALDRIG. Man hittar kantbitarna och efter det är det bitar från motivets absoluta mitt. Är det konstigt att man ger upp? Vi skulle ha kalas så jag fick skrapa ner den färdiga ramen i asken och lägga ovanpå pusselmattan med damm på. Till kalaset lagade jag en getostlasagne i vilken jag glömde lägga till salt. Ändå blev det den saltaste maträtt jag någonsin smakat. Matlagning, alltid hasardspel, aldrig enkel matematik. Ska göra pussel av den här bilden så att det enkla är i mitten.
