Här sitter jag med mitt stora köttiga manshuvud och försöker se feminin ut. Svärfar målar altan och jag försöker skriva men blir ideligen störd av den extrema söthet som utsöndras från min lilla 2.5-åring. Överallt är han, på samma gång dessutom. Joachim, min kille (han är min kille eftersom ordet sambo kan gå och självdö som en manet på het brygga) har återigen utsatt mig för något oförlåtligt. Att min necessär står framme på handfatet är något av det värsta Joachim vet. VARFÖR tar jag inte bara bort den? Efter ett par år har han slutat fråga, han tjatar inte ens längre. Han har kommit på något som är långt mer effektivt. HAN STÄLLER NECESSÄREN PÅ TOALETTEN. Jag kliver in i badrummet och finner min lilla gömma av dyrt smink fullständigt nerlusad av partiklar från gud vet vad. Hur kunde du?
