Det börjar kanske inte svagt, men det börjar lite obekvämt, ska de verkligen prata så där? Liksom sött och fint med varandra, orkar de hålla denna fasad hela vägen? Paret Ahndoril orkar. Det är ingen fasad. För trettio år sedan blev de pangkära på en fest och sen har de bara fortsatt. De har levt på knäcke och pasta och för stipendierna har de rest. Deras sätt att leva, då, är det minsta jag har längtat efter, någonsin. Jag vill ha trygghet, de ville ha det äventyrligt. Tänk att vara en sådan som inte vet hur det ser ut nästa månad. Tänk att äta skörbjuggsvegetarianen spagetti med ketchup och hoppas att manuset ska bli bra. Deras sätt att leva nu kan jag fördra. För de som tycker att en del sommarprat är ketchup med spagetti i öronen så blir det frasigt wienerbröd och Pino noir och spansk hårdost för språktarmen när den språkliga finessen får utrymme. Inte överdrivet, precis lagom. Alla vill känna en författare men alla vill inte ha en i släkten, tydligen. Vi får veta en del om detta. Inte överdrivet, precis lagom. Ibland får en Sommar-lyssnare tänka själv. De ha en fin relation, paret Ahndoril. De lyssnar på varandra med respekt och beundran. Man måste inte vara författare för att leva så. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: Vi.Min återkommande känsla: När man är kär blir man mätt på oset från gatuköket.Citat: "Första kvällen när vi äter middag på hotellets lilla restaurang, kommer en man in som precis blivit skjuten i magen."Bästa låt: Nick Cave- Into my arms Foto: Mattias Ahlm
