Numera har faster Birgitta bara Svenska Dagbladet på helgerna. In this economy och så vidare. Men idag, på en vanlig torsdag som är ovanlig eftersom jag är här och gör hennes liv underbart så klev hon upp klockan halv åtta och gick ut och köpte färskt bröd och morgontidningen. Fyrtionio kronor kostade den och nu sitter hon bredvid mig i soffan och läser den som om varje bokstav kostar tio kronor. Hon ropar ut rubriker, inte som att det är nyheter, mer som att det är det hon alltid har sagt. Hon förfasar sig över USA och korsordet och smånotiser och ledare och recept och numera är jag så trygg att jag inte ens känner mig tvungen att slänga in ett hummande här och där, jag är bara tyst, tittar rakt in i datorn extra hårt, jag ignorerar henne som vore hon en prydnadssten vid en busshållsplats. Men en sak hann vi göra tillsammans innan jag stängde henne ute. Medan jag åt gröt och hon åt fil med skivad banan så fick jag syn på Svenska Dagbladets framsida som handlade om något jag tänkt skriva om länge nu. "I en tid av "self care"uppmanades skåningarna korta sin duschtid- reaktionerna blev starka.""Nu läser jag den här texten högt för dig och sedan kan vi sitta och känna hat och vifta med armarna och bli vansinniga på skåningarna.""Ja!" sa Birgitta och spillde på duken, herregud som hon spiller. Men texten handlade väldigt lite, ingenting, om de upprörda reaktionerna. Istället handlade den om duschandets historia, everything showers och hur ofta vi behöver duscha. Intressant absolut, men var skulle Birgitta och jag nu lägga vår innestående harm?Länge har jag velat skriva om vatten. Jag vill skriva om vatten men jag vill akta mig för att uttrycka mig fördömande eftersom man då förlorar de man vill vinna över. Det är därför politiker aldrig säger till folk att de är dumma i huvudet. När jag var sexton år bodde jag i Växjö eftersom jag hade fått för mig att jag skulle gå estetisk teater.En eftermiddag satt jag i en billig källarlägenhet hos en kompis som inte var min och jag vet inte hur välkommen jag egentligen var. Det är lite otroligt hur jag kan skaka av mig sådana känslor och bara stanna kvar ändå. Nu stod min kompis och diskade i sitt pentry med knöliga stenväggar. Det var kanske två stora dricksglas och en pastagryta, jag minns inte så noga. Men jag minns vattnet. Jag minns att kranen skrek, vattnet stod vitt rakt ner under hela diskningen. Vid ett tillfälle vände hon sig mot kylskåpet och ställde in något och hela tiden vrålade vattenkranen. Jag är uppvuxen med en stäng av och släck-pappa och min hjärna stod nu i lågor. Sitt inte bara där, stäng av mig! ropade kranen. Jag är eventuellt redan lite ovälkommen, ska jag nu också säga till henne att stänga av kranen? Tonåringar ska inte säga till andra tonåringar att spara på vatten. Om du säger till henne nu så är du en tönt, så tänkte jag. Jag minns inte om jag sa något. Hela mitt liv har jag levt vid vattnet. Det glittrade bortom mammas varma sidbena när hon satt med kaffe och smörgås på trappan. Vattnet tog emot oss när vi såg vem som kunde hoppa längst ut från bryggan. Vattnet i Kalmarsund, vattnet i brunnen som gjorde att jag inte behövde gurgla när fluortanten kom till skolan. 2018 var gräset så torrt att det gjorde ont att gå på. Jag såg människor vattna sina gräsmattor och jag sa inte att de var dumma i huvudet eftersom det inte hjälper. I östra Skåne blev det parkeringskaos när folk famlade efter väta och sökte sig till stränderna och gjorde det svårt för ambulanserna att komma fram. Det hela doftade het asfalt och undergång. Om man såg världen ovanifrån så var vi döende däggdjur som sprang runt i panik och försökte fukta oss. Sen kom hösten och allt blev bra igen. Trallalla.Hemma hos mig häller jag vattnet i olika kärl att använda senare. Jag och kråkan, han är stor som ett föl, slåss om den lilla zinkbaljan med spillvatten. Joachim har önskat sig regntunnor två år i rad så nu försvinner inget ner i marken förrän vi för vattnet till kanna och vattnar det vi odlar. Om jag sköljer ett glas så tar jag sköljet och häller över i en kanna. Kranen av när ni borstar tänderna, heter det. Kranen av alltid, till allt.Häromdagen skulle jag ta en lite extra lång dusch eftersom jag behövde raka mig. Tvätta håret skulle jag också göra. Jag ställde klockan, för skojs skull, för den här textens skull. Dusch och hårtvätt och rak tog fem minuter och då var vattnet avstängt medan jag drog med hyveln och löddrade mitt huvud. Jag har börjat se på vatten som något jag har köpt i affären, något som har tagit lång tid att framställa, som jag har betalat för med skattade pengar, som jag har burit ut till bilen, in i hemmet, plockat fram medan barnen undrar vad det blir för mat och vilken tid kommer pappa hem? Jag är lite trött och lite matt när jag packar in mitt vatten som jag köpt. Jag har alltid varit anal med vatten men det hände något i mitt medvetande när jag började se vattnet som något dyrbart inte bara metaforiskt. Att spola med vatten känns numera som att hälla ut gräddfil i diskhon. "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", skrev Björn Ranelid och jag minns att jag tänkte att om man bara har en droppe vatten så behöver man inte vara försiktig eftersom en droppe ändå inte kan rädda en människa så man kan lika gärna tappa den. Men. Bär ditt vatten som ditt sista barn.Där har vi det. Att kalla människor dumma i huvudet kommer man inte långt på. Att skriva fram sin egen förträfflighet kommer man ännu kortare med. Så det här var bara en text om hur jag gör och lite sånt. Där sitter han i blomvattnet.
