Vi körde över bron och rättade in nosen mot söder. Sedan körde vi till ljudet av "Är vi framme snart?" och "Finns det mat dit vi ska?"Ett kort stopp på Ica i Grönhögen och varsin glass. Någon provade nya Daim med jordgubb och det låter fel och rätt på samma gång. Jag tycker alltid lite synd om såna här skyltar, de känns så otittade på. Att man liksom löser hittandet när man väl är framme. Skylten bara står där och finns för ingen. Det finns mycket jag skulle pyssla med när det kommer till mitt utseende, jag skulle kunna skärpa mig eller finputsa på alla möjliga sätt. Men hårfärgen, den är fulländad, den är underbar. Jag borde backa mer, ansiktet drar ner så mycket. Den här grindstolpen är också ofelbar, så älskvärd! Fråga mig om jag har många bilder av den här typen i min telefon. "Åh, så mysigt!" *KLICK*Användningsområde: inget. Vi klev in på innergården, det var tyst och lite nervös stämning när vi rundade hörnet. Och där stod publiken och där stod konsteleverna längs en röd vägg. Men var är vårt barn? Ah! Vi älskar konstverket "Fisk" och vi älskar henne. Han älskar henne också. Och hon. Jag älskar honom när han älskar att lyssna på boken om havsörnen Örjan på Naturum. Och titta vilka som kom! Fisken var tyst såsom fiskar är, men verkade snäll. Mitt lilla pojkband. Mitt lilla gudbarn. Min lilla fisk. Så stolt över fisken. *Se utställningen Till slut åt jag upp min magsäck på Naturum. Det är gratis, du får natur, konst och Naturum och från havet luktar det tång. Och Fisk.
