I natt drömde jag att jag flög med ett flygplan som svängde runt sin egen axel så att min mobil föll ur fickan och ner i havet vi passerade. "Varför gjorde ni så?" frågade jag flygvärdinnan och kände sorg över att aldrig få tillbaka min telefon. Är telefonen i havet mitt barn som flyttar hemifrån idag? Jag vaknade och grät. Eller var det igår? Ah just det, jag gråter varje natt. Och i måndags natt vaknade jag av att just det barnet, just den dottern slängde igen ytterdörren så hårt som en dörr kan slängas innan den skräms ur gångjärnen. Morgonen efter frågade jag vem det var som slängde i dörren klockan två på natten. Hon sa då att dörren hade varit olåst och hur kan vi gå och lägga oss utan att låsa om oss? Men du bor ju också här, du kan låsa? föreslog jag inte då. Istället bannade jag henne för att ha slängt i dörren. Men då sa hon att man måste det för annars låser den sig inte. Och sen var ingen nöjd. Båda hade haft rätt, båda hade gjort fel. Samtliga parter kände sig kritiserade. Jag är så trött att huden i ansiktet väger för mycket för att hålla upp. För ett par veckor sedan kom jag på att mina järntabletter var slut och att jag borde köpa nya och sen blev det nu och nu är läget förmodligen akut. För en stund sedan cyklade jag förbi en granne jättefort och ropade Hej! Hur är läget?"Det är bra, hur är det själv?"Då tänkte jag svara "Jag ska till Stockholm imorgon, så det blir skönt att komma iväg ett par dagar" men eftersom jag cyklade så fort så hann jag bara precis säga "Jag ska till Stockholm imorgon!" vilket fick mig att låta som ett barn som berättar att hon ska till Gröna Lund. Och sen cyklade jag vidare och på fritids pekade en fritidspedagog på fel barn och eftersom jag alltid tror på vad folk säger och utgår ifrån att det är jag som är trög så gick jag mot det barnet som hade fel kläder och fel vänner men ganska lik klippning bakifrån. Jag gråter inte bara på natten. Idag grät jag klockan 14:30 när min andra dotter påminde mig om att hennes syster flyttar idag. Jag grät och grät. "Det gick så fort", sa jag och grät mer. Huden så tung, ögonen ömma. Järnvärdet så lågt, inget att sätta emot. Det gick så fort.
