I går när jag hämtade honom på förskolan lekte barnen utomhus. Det var en minusgrad och han hade inga vantar. "Hans vantar ligger på hyllan" informerade en pedagog. Men där ska de ju inte vara, de ska skydda min bebis händer. När jag lämnade i morse tog jag upp detta med en annan pedagog. "I går när jag hämtade hade han inga vantar. Vantar är inte optional" Då förklarade hon att han inte ville ha vantar. Då sa jag att jag förstår men att de får hota med att mamma blir arg om han inte har vantar. Då förklarade hon att en del barn inte fryser om händerna på det sättet. Att han hade tagit av sig vantarna. Att de är i vägen när de leker. Att barn säger till om de fryser. Och jag skämdes. Hur kan jag har fyra barn och ändå tillåta mig själv att vara så anal? Givetvis säger han till om han fryser. Han säger ju herregud till när han behöver klippa naglarna. "Det är jag som är hysterisk nu va?" frågade jag retoriskt och kysste honom adjö för dagen. Jag är så lugn med så mycket. Jag är en cool mamma. Men så kommer de där små detaljerna och jag målar upp en bild av kallbrand och amputerade fingrar och aldrig någonsin kunna bli konsertpianist. Vantar- it's optional. Inga vantar? Och pappan bara ser på? Och mamman tar en bild? Stackars barnet. (Ett år gammal SJUKT söt bild. Den där streckmunnen)
