Mitt bland de höga tallarna intill kröken mot motorvägen norrut har en enorm simhall växt upp. Vi har sett den sedan den bara var ett litet spadtag, varje gång vi kört mot mamma och pappa har en ny etapp tillkommit. Plötsligt, trots att det kändes som en miljon dagar så stod det klart. Härom kvällen låg Joachim och jag i sängen, han med en faktabok om ett land i krig, jag med mitt satans jävla kuk-korsord som det inte heter från början men som jag döper om det till när jag tvingas ge upp och måst börja googla. Frustrationen gör mig ful i munnen och svart i själen. "Jag vågar inte gå till den nya simhallen", sa jag. "Varför?" undrade Joachim. "Dels är den för fin, jag känner mig inte värdig. Sen är jag rädd att mitt årskort inte ska fungera och jag då kommer ställa till en scen som Kalmar inte kommer resa sig från."Jag har ett årskort. Ett årskort som sträcker sig över skarven mellan gamla och nya simhallen. Du som läser det här är byggd på ditt sätt, jag är byggd på sättet att jag utgår ifrån att kortet inte kommer gälla och att jag inte kommer hantera det på ett bra sätt. När jag vet att jag har rätt i sak så ger jag mig inte. Jag blir etthundra procent sjuk i hela huvudet till stålet böjer sig, tills jorden snurrar bakåt, tills jag får som jag vill och har rätt till. Tänk om de säger att nu är det en ny simhall, nya ägare inte vet jag, nu är det som det är, set står i det finstilta. Sådana saker. Uppe på mitt huvud ska en eld brinna och rasa och den kommer inte slockna med mindre än att jag dyker med brasan före ner i den nya femtiometersbassängen,dit jag tagit mig,med mitt kort. Jag spottar upp mig. Jag rakar mig halvhjärtat och slänger ner en ren handduk och ett par ombytestrosor i väskan. Tänk glada lätta ljusa tankar. Andas. *Jag tar vänster vid receptionen och kommer fram till spärrarna. Jag plockar fram kortet och håller mot läsaren och den röda lilla lampan. Som fortsätter vara röd. Jag lägger kortet mot nästa läsare som även den strålar röd. Jag tar ett steg bakåt, drar in nybyggeluft i lungorna och vänder upp bröstet DENNA SIDA MOT FIENDENnärmar mig sedan receptionen. Hoppas att du åt en stadig frukost idag lilla vän för nu ska jag suga all din energi,tänker jag om den unga kvinnan som står upptagen med en kvinna i vit tofs och gloria. När det blir min tur tar det allt jag är för att låta som INGET ATT SE HÄR ALLT ÄR VANLIGT OCH NORMALT. Spela dum. "Hej, mitt kort fungerar inte", säger jag och ser glad ut, norm-ler. Här börjar striden. Här avgörs mitt,hennes,öde. Jag är rädd men hon vet inget, så hon är trygg. "Nej, du ska få ett nytt", säger hon och plockar fram en pärm. Vad är det hon säger till mig? Vad är det hon gör med mig, mot mig?Medan hon bläddrar i den tjocka medlemspärmen så försvinner allt vad jag samlat på mig och en ny känsla kommer. Och om du tror att den känslan är lättnad så är det första gången du läser mig. Hur kan hon ta det här ifrån mig?Hur kan ett företag behandla sina kunder på det här sättet?Min inre strid stannar upp när hon frågar: "Vill du ha ett armband som du kan använda för att passera?""Nej tack, mitt årskort går ut om en vecka så det känns lite onödigt.""Vi lägger på en månad på ditt kort eftersom gamla simhallen har varit stängd."Var har de hittat den här människan? Här har jag lagt timmar på att akta mig för att komma hit, planerat min vrede, formulerat meningar, övat på diverse hot, ringa Barometern ska jag göra. En bok och sedan en film ska det bli. Om den lilla människan som bara vill simma för pengar hon betalat och så blir hon stoppad av stora onda rörelsen i skogen bland tallarna vid vägen som vrålar. Den lilla människan låter sig inte besegras och sedan hon förlorat allt reser hon sig i smulorna av sitt liv och vinner kampen, det slutar lyckligt. Av detta blir ingenting. Istället hörs ett fredligt blipp när det förlängda kortet lyser lampan grön. Jag skalar av mig kläderna, tung i sinnet duschar jag kroppen ren och kliver ut i den stora salen med de långa flytande vägarna. Jag klättrar nerför stegen och lägger mig rak till rätta, klyver händerna genom nytt vatten. Jag tar ut mig, försöker nå ett mål jag inte längre har framför mig. Jag försöker simma ifatt min lycka men den tog hon ifrån mig. Den unga kvinnan i receptionen. Som gav mig ingenting.
