Det var så här: Jag skickade ett sms till Jasmina och Elin. "Jag älskar Torsten" "Ja!" svarade de. Sedan skrev Jasmina: "Jag är ett litet brev, kommit bort på posten. Min adress är fel, ska till nån som heter Torsten" "Den sjöng vi på flyktingförläggningen, varför gjorde vi det, vad är det för låt?" Jag hade ingen aning. Men en sökning på youtube gav vid handen att det var en sång av James och Karin, en mysig duo som ligger bakom gungiga hits från sjuttiotalet. https://www.youtube.com/watch?v=Yr74afjWiUU Att min älskade Jasmina har suttit på en flyktingförläggning och lyssnat på brevet som ska till Torsten, för att lära sig svenska, det gjorde mitt hjärta varmt blött och rött och mjukplatt. Klart att han ska heta Torsten! Ett brev som inte kommit bort på posten utan hittat hem direkt. Men det ville inte Joachim. Han ville Hjalmar. Men Hjalmar talade inte till mamman som är jag. Och då blir det varken det ena eller andra. Operation: Kompromiss är inledd. Och veckorna går. Vi smakar på olika namn och säger nej. Jag kan tänka mig Bill, men det vill inte Joachim. Kanske Uno? Ja, kanske det. Vi provar lite, men det fastnar inte. Men det fanns ett namn. Ett namn som har funnits med redan från hans födelse. Och så, tre dagar innan han blir tre månader så skickar vi in pappret med hans namn. Jag är nöjd, Joachim är nöjd. Syskonen är nöjda. Det blir inte Gosse. Han är en Allan.
