När det blir morgon och jag ska köra till Göteborg så tänker jag på att bussen går en gång i timmen. Buss till biluthyrningen eftersom Joachim är i Holland, åh vilken uppförsbacke det blev för mig. Bussen som går tjugo över åtta får det bli, jag vill inte komma iväg för sent. När klockan är tio över åtta har jag fortfarande inte gjort min bilmacka eller packat mina loafers eller borstat mina tänder. Men om jag tar bussen som går tjugo över nio så är jag inte i Göteborg förrän halv ett. Har ni tröttnat på tider än? Här är en till: Det tar en halvtimme att promenera från mitt hus till biluthyrningen. Hela vägen fantiserar jag om att någon jag känner ska passera, veva ner rutan och ropa på mig att hoppa in, inte ska jag släpa en resväska i över två kilometer. När jag kommer fram är klockan nio och jag är nästan lite besviken på mig själv. Vilken annorlunda känsla. Biluthyrningen ligger inne i ett stort nybyggt parkeringsgarage som känns lite för stort för Kalmar. Ska vi ens hålla oss med parkeringsgarage i Kalmar? Biluthyrningen ligger inne i ett stort nybyggt parkeringsgarage och nu ska ni gissa om ni tror att det finns en skylt som berättar om detta. Det gör det inte. Jag går in i parkeringsgaragets stora mörka mun och försvinner. Efter en stund hittar jag biluthyrningens automat. Vet ni hur många gånger jag kunde blivit överfallsmördad och ännu värre på den stunden? Sedan bilen bokats för ett par veckor sedan har jag fått ett tiotal mejl om saken. De flesta mejlen handlade om att jag skulle "checka in redan nu."Jag förstod inte riktigt vad poängen med att checka in för att hämta en bil skulle vara, du hämtar väl bara bilen, hur kan det bli enklare och snabbare? Men sedan jag mottagit den femte uppmaningen om att checka in redan nu så gjorde jag det, jag checkade in. Och nu står jag framför lådan som har min nyckel. Eftersom jag är småsint och inte har något bättre för mig så slänger jag ett öga på klockan för att se hur lång tid det tar att hämta en förutcheckad bil. Jag tänker inte besvära er med allt jag behövde göra och berätta för en maskin jag precis lärt känna men att hämta ut bilen i en liten plåtig kiosk tar elva minuter. Vilken tur att jag checkade in i förväg, annars hade jag väl stått där än och knattrat. Eftersom jag har promenerat i rask takt har jag svett på magen och är vansinnigt torr i munnen. Eftersom jag är en idiot så har jag inte packat ner en vattenflaska, så jag stannar på Shell eller vad bensinmackarna heter nuförtiden och köper en Ramlösa körsbär. Eftersom Joachim har varit i Holland hela veckan så har ingen handlat och därför fick jag bre mackan med sånt där smör som man steker i. Nu ligger det i en hård boll i mitten och brödet är barnsligt och torrt, men att dricka kaffe och sitta ensam i en bil är mysigt och eftersom solen går upp i öst så slipper jag ha den ögonen och det tänker jag på när jag kör västerut. När jag rullar in i Göteborg så är kaffet slut och det mysiga övergår i vansinne. Jag älskar Göteborg, jag älskar tanken på Göteborg. Människor är trevliga och glada här, det är en vacker stad, en kulturell stad. MEN ATT KÖRA BIL HÄR ÄR SOM ATT DRA HÅRT I RATTEN ÅT VÄNSTER I EN KURVA SÅ SKARP ATT MAN KÖR IN I SIN EGEN ANAL, DET BLIR LIKSOM BARA OBEHAGLIGT OCH SEDAN BLIR DET NATTA. Jag kör fel och skriker, kör tillbaka, gör en laglig(?) u-sväng, kommer fram till hotellet och hittar en parkering. Jag hoppar ur bilen och sätter mig på huk med hälen mot det kissnödiga medan jag letar bland parkeringsapparna. 545 kronor för en natt. Det kommer kiss på hälen. Det är argt kiss. Jag överdriver, jag kissade inte på mig, för en gångs skull. Men kostar det ens 545 kronor att ställa en bil på månen? Jag hoppar in i bilen och kör tillbaka till hotellet och sedan blir jag av med bilen, jag har glömt hur. Jag kissar, jag lägger mig i sängen, jag dricker körsbärsvatten. Sedan duschar jag i Rituals gröna, klär mig i svart och åker till en hipstrig bar och väntar på vi dricker ett par glas, jag äter rostad jordärtskocka och sedan ska hon vidare till en middag och jag ska till hotellrummet och sova. På vägen hem försökte jag fånga hur vacker solen var. Tänk att man aldrig kommer förbi den idiotin. *Fånga ljuset* Fånga gången. Sen kom färjan och så kom jag hem. Och imorgon bitti gästar jag Söndagsfrukost med Erik Blix tillsammans med Rasmus Persson. Klockan 08:20 och framåt. Och sen. Sen ska jag sätta mig i bilen, samla ihop trådarna i mitt psyke och krångla mig fri från detta garnnystan av asfalterad infrastruktur. Tur att vi alltid har u-svängen.
